Oron, all ensamhet som förstärks av pandemin och alla riktlinjer får för en stund stanna utanför tomtgränsen. De har inte tillåtelse att tränga sig på. Här är allt tidlöst, tanken är fri som tornseglarens flykt över björkarna och gärdena. Jag tror det är många som önskar sig vingar som bär ut mot friheten just denna försommar.
Snart återvänder dock tanken till nuet, verkligheten. Den här våren har även för mig inneburit en annan sorts tillvaro. De bokade framträdandena har strukits. Egentligen har det fört med sig att jag mött ett lugn, en välbehövlig själslig paus. Ändå saknar jag mötena. Att komma till en pensionärsträff, se människor släntra in, sätta sig vid ”sina” bord med samma gäng där alla sett fram emot att mötas, dricka kaffe och lyssna. Sorlet och samtalet. Den så viktiga stunden som skingrar ensamheten. Kramarna och småpratet innan vi skiljs åt. Det har hänt att jag drömt att jag kramat en okänd äldre person för att i nästa stund inse, att jag borde hålla avstånd. Ja, även i drömmen tränger corona sig på.
Men håll ut. Den dagen kommer. Dagen då friheten än en gång är lika gränslös som fågelns flykt. Till dess flyger vi med tankens frihet. Och i mina tankar, sänder jag en kram till er alla!
Jag avslutar med texten ”När trasten sjöng”. Den handlar om frihet.
”Och så en morgon sken solen i lekfullt glitter och en trast sjöng utanför fönstret. Hon vaknade med känslan av första sommarlovsdagen. Av frihet till lek och vila. Hon rörde sakta vid sin panna som för att smeka vid en vacker dröm. Såg upp mot takets ljus innan fötterna fick känna golvet.
I hallen hängde kappan och fina schalen. Men idag var hennes armar bara, liksom fötterna. Hon öppnade dörren. Visste att hon kunde gå ut nu, eller sedan. Kände rätten att vara och vila i Nuet. Inte på väg, bara i stillhet, i sig själv. Hon visste att dagen var hennes. Som om den väntat så länge på just den här morgonen med tålmodig kärlek. Som en vän, i väntan på det brev, som var på väg. Hennes steg var lätta och fönstret stod på glänt. Och trasten sjöng när hon nynnade till elvakaffet en vardag mitt i veckan och log mot sin vän över kaffekoppen.
Hon hade inte flytt från någonting. Bara stängt en dörr för att sakta glänta på en annan.
Och trasten sjöng, när kvällen kom och natten tog till vila den första dagen. Och känslan av sommarlov hade aldrig varit så fri.”