På den tiden hade inte julgodisätandet, som nu, pågått ända in i mitten av januari. Kanske hade det blivit lite lördagsgodis efter jul, men då på en 1970-talsnivå med några noga utvalda bitar i en minimal påse – och inte som nu en hel jättebägare med godis. Därför såg man särskilt mycket fram emot julgransskakningen då det ju vankades godis.
Men inte bara det. Det dansades små grodor, det snurrades karusell, det klappades raketen. Och som final kom tomten och delade ut godispåsar till de små, på nöjen utsvultna, barnen med tindrande ögon, rödblommiga kinder och sockiplast. Och sen var julen slut. Bara sådär. Men man hade åtminstone fått ta ett rejält avsked.
I dag ordnas också julgransskakningar. Eller julgranssvängar som jag har hört att det kallas i dessa trakter. Fast frågan är om de inte är på väg bort.
Mina ungar vet nämligen knappt vad det är. Försöker man förklara så är det egentligen bara ett enda ord de kan urskilja: godis. Under tillställningen skiter de sedan högaktningsfullt i alla trevliga danser och lekar. I stället är det stirriga blickar och tjatiga röster om vart godiset egentligen är. Och om det sedan skulle råka ligga fel godis i påsen blir det ramaskri. “VA! En clementiiin!”. Eller "Lakrits! Jag tycker ju inte OM lakrits”. Och så kräver de att bli kompenserade med ett besök i godisaffären på vägen hem, för att smälta denna skymf.
Hursomhelst. Som jag minns det hade julgransskakningen, -svängen, -plundringen eller vad vi nu vill kalla den, som viktigaste funktion att markera att den fröjdefulla juletiden nu var över. Inte för tidigt. Inte för sent. Utan i alldeles lagom tid. Genom att vänta till det magiska datumet slapp man känna stressen över att grannarna monterade ner adventsstakar och stjärnor redan på annandagen – då man själv precis fått allt sitt julpynt på plats och var redo att börja njuta av det. Detta då man väntat in i det sista i ren protest mot att halva stan satt upp sina adventsprylar flera veckor före första advent. Och vägrat en enda pinal innan första adventssöndagen. Att då plocka ner det så snart tomten försvunnit runt hörnet skulle kännas fel.
Jag förespråkar därför en återgång till klara och tydliga traditioner i framtiden. Och hoppas att fler hakar på, för att undvika osämja i grannskapet när alla har olika uppfattningar om när juletiden egentligen börjar – och slutar. Om första advent får utgöra början och tjugondedag Knut slutet, då kommer alla att bli mycket lyckligare och barnens ögon börja tindra igen – även om det ligger clementiner i tomtens påse.
Eller vad tror ni?