Demonstrationer var en del av vardagen på 1970-talet, menar skribenten som uppmanar unga att engagera sig i politik, kultur, föreningsliv – ja allt som gynnar samhällsbygget.
Jag gick i ett 1:a-majtåg i år på en liten ort utanför Västervik. Ett jättefint arrangemang med en engagerad ung talare som åkt buss från Stockholm, en härlig trubadur och smörgåstårta i ortens minnesfyllda Folkets Hus. Vi var ett 30-tal mötesdeltagare med en medelålder runt 70 år.
Jag vet förstås att det var stor uppslutning på många andra håll men ändå känns utvecklingen sorglig. Och den sorgliga tanken fortsätter med att det var lättare förr. När jag var ung trodde vi verkligen på att samhället, ja världen, kunde bli bättre om vi var många som slöt upp och engagerade oss tillsammans, politiskt och i föreningslivet, genom aktiviteter, diskussioner, kultur, studiecirklar. Och det var självklart att uttrycka sina åsikter synligt på gatorna i demonstrationer och på möten.
När jag läste på universitetet i Umeå på 70-talet kunde en lördag se ut så här: två-tre demonstrationståg på förmiddagen, USA ut ur Vietnam, Ned med juntan i Chile, Mot utökade barngrupper på förskolorna, Mer bidrag till kulturen! Efter demonstrationerna var det allspel på Stora Torget med föreningen Gnid och Drag för alla som lärt sig ett par folkmusiklåtar på något instrument. Och sen blev det fika på något av stadens kondis. Politik, kultur och umgänge i skön blandning. Framför allt blev det många fysiska möten mellan människor där vi diskuterade samhället, kulturen, orättvisorna i världen. Plus Björklöven hockey emellanåt.
Nu har jag lätt för att bli nostalgisk och riskerar bli sedd mer som en sur än arg gubbe. Jag vet ju alldeles för lite om hur, speciellt unga, människor aktiverar sig i samhällsfrågor idag. Engagemanget finns förstås men sker på andra sätt än på 70-talet. Nätverksaktivismen på Internet är säkert stor, miljöfrågor drivs ju i många olika forum, idéer sprids över nationsgränser. Men i min lilla stad har jag svårt att se så mycket av uttrycken.
Dagen efter från 1:a-majhelgen läser jag därför lokaltidningen för att leta efter motkrafter. Motkrafter till passivisering, kommersialisering av fritiden, kulturprivatiserad tv-konsumtion, nätberoende med spel och trösthandlande.
Jag blir glad över mycket jag får läsa. En nystartad trädgårdsgrupp planterar växter i det som ska bli en ekologiskt odlad inspirationsplats på föreningsgården Marsbäcken! Valborgsfirandet blir succé med mycket folk på stan!
En grupp tjejer gör en härlig eldshow med facklor och tändningen av brasan blir till ett verkligt fyrverkeri, utan tungmetaller.
Manskören sprider vårsånger med darr på rösten och gulnade studentmössor, precis som det alltid har varit. Bokhandlaren i stan håller ett flammande tal till Västerviksborna som gör alla stolta.
Kulturskolan håller vårsoaré med 120 unga dansare i en sprakande föreställning.
Revygängets dansnummer nomineras till semifinal i revy-SM.
Och alla fotbollsmatcher som spelas. Vilket engagemang! Apropå fotboll – Sverige är ett av få länder där fotboll bedrivs i demokratiska föreningar med medlemsinflytande. Ute i världen är de stora fotbollsligorna renodlade underhållningsindustrier där ägarna styr tillsammans med agenter som styr över spelarna.
Men alla de åhörare som kom till Stadsparken i Västervik 1:a maj för att lyssna på Stefan Löfven var inte ditfixade eller betalda. Så här tröstetänker jag ibland för att inte förlora hoppet om vårt samhälle…
Lasse Övling.
Själv gläds jag just nu åt att vara med i amatörteaterföreningen Teaterskeppets sommarlustspel som spelas i midsommartid på Fängelsetorget. Föreningen som ett gäng startade 1987 har spelat hundratals olika pjäser av alla slag sen dess. Unga och gamla – alla är välkomna till samskapande och engagemang. Vi jobbar med amatörteater utifrån idén att alla som vill ska få vara med, på något sätt. Så många gånger har jag tänkt att det som sker i våra teaterprojekt är för många personer bättre än terapi. Och dessutom bidrar föreställningarna till att ge omsorg om vårt gemensamma lokalsamhälle.
Så jag uppmuntrar dig läsare, är du minsta sugen, sök upp en amatörteaterförening eller starta en själv med några vänner! Vi behöver mer samskapande, mer kulturskapande och mer uttryckarglädje! Själv ska jag nyfiket undersöka mer av hur och i vad unga människor engagerar sig idag.