Vi som släktforskar och håller på med hembygdshistoria, vi talar gärna om torpare och bönder. Det är begrepp som alla förstår och känner till och de allra flesta av oss, säkert över 90 procent, kommer från dessa om vi går 150–200 år tillbaka i tiden. Då var det självklart att leva av jorden och djuren, på ett eller annat sätt. Och nästan alla bodde på landet.

Men jordbrukarna var inte någon homogen grupp. Alla brukade jorden, en del som ägare och andra på lånad jord. Det fanns välbärgade godsägare och de som knappt fick ihop till mat för dagen på sina magra jordar. Det var många som satt på gårdar som varit i släkten i hundratals år och många generationer, och så fanns det de som tog upp ny mark för odling.

Så tro inte att gruppen bönder och torpare kan klumpas ihop till något annat gemensamt än att de levde på jorden. 

I min egen släkt har jag så gott som enbart bönder och torpare. Och det har länge känts som en inte särskilt spännande släkt. Inga kungabarn eller adliga, inga präster eller borgare, inte heller några mördare, mordoffer eller kändisar.

Men ack, vad jag bedrog mig! Det finns hur mycket spännande historia som helst att upptäcka bland dessa jordbrukande förfäder.

Varför blev den blott 14-årige Ivar Eriksson bonde på sin gård vid så unga år på 1780-talet? Varför fick inte Gunnar Andreasson friköpa sin gård förrän på ålderns höst, fast han försökte så många gånger? Hur kommer det sig att styvson och styvfar bytte gårdar med varandra? I arkiven finns de spännande svaren och de ber jag att få återkomma till. 

I kyrkböckerna möter vi många olika ord för bönder. 

Den självägande bonden kallades skattebonde. Arrendatorn på en gård som ägdes av staten kallades kronobonde och arrendatorn på en gård ägd av en adelsman eller kyrkan kallades frälsebonde. Om bonden kallades åbo hade han ett ärftligt arrende med starkare besittningsrätt än vad en sentida arrendator hade. En arrendator kunde också kallas landbo. 

Inte bara torparna utan även frälsebönderna kunde vara tvingade att göra dagsverken på huvudgården. 

Arrendebönderna var länge i majoritet men på 1800-talet hade förhållandena växlat och de självägande bönderna hade blivit fler, tack vare ny lagstiftning. 

Ägandet av jorden var avgörande för bondens ställning i samhället. Arrendatorn var socialt underordnad jordägaren, det vill säga en adelsperson eller kronans fogde.

Skattebönder och kronobönder utgjorde bondeståndet i ståndsriksdagen och hade större politiskt inflytande än frälsebönderna, både på riksnivå och i lokalsamhället. Skatte- och kronobönderna var röstberättigade och valbara till riksdagen, frälsebönderna ansågs vara representerade av sina adelsherrar.

Kanske är detta en nyhet för dig? Det var det för mig innan jag läste om det när jag tidigare skulle skriva om den kände bonderiksdagsmannen Per Olsson i Lunds by i Gladhammars socken, som jag misstänker att flera av er läsare härstammar från.

Så visst är det spännande med bönder i släktträdet. Kanske särskilt för den som inte själv är uppväxt på landsbygden.