En vält skyltdocka utlöste skamkänslor hos krönikören i barndomen. I vuxen ålder jobbar hon med att inte så lätt känna skam. Att vara högljudd med sina tillkortakommanden kan vara ett sätt att gå, tror hon.
Minns ni hunden jag skrev om i min förra krönika? Hur som helst så handlade den krönikan om min impulskontroll som då och då lyser med sin frånvaro.
En del av er läsare uttryckte medlidande för endera mig eller hunden, högst oklart vem, genom ledsna emojis. Och med ens kom den, skammen. Att ha för lite utrymme inombords för att förfoga över en god impulskontroll är förenat med viss skam och där har ni ämnet för dagens krönika.
Jag förbehåller mig ofta rätten att tillkännage mina tillkortakommanden då jag tror att resultatet av det blottläggandet kan vara till gagn för människor omkring mig. Hur då? tänker ni kanske. Jo, jag upplever att många idag är extremt högljudda med sina goda handlingar, inte minst i sociala medier. Däremot är vi mer förtegna att dela med oss av sånt som vi är mindre stolta över. Jag tror att en viss transparens av egna tillkortakommanden bygger broar till förståelse, uppriktighet och inkännande, för ingen är perfekt. Det som hindrar oss från att våga tillkännage pinsamheter är just skammen. Jag tycker själv att det är lätt att tycka om människor som vågar visa sig sårbara, som inte alltid måste ha rätt och som inte tar sig själva på för stort allvar.
Albert Einstein har sagt: "Förnuftet är en tjänare, intuitionen en gåva. Vår kultur har gjort tjänaren till en mästare och glömt gåvan".
Jag tror att vi ibland glömmer att lita på vår intuition, vi springer för snabbt igenom livet, vi snubblar och vi skäms. Men som Björn Natthiko Lindeblad skriver i sin bok Jag kan ha fel: "Att ha rätt är aldrig poängen".
Första gången jag kan minnas att jag kände skam glömmer jag aldrig. Jag bodde i Bergkvara men ibland åkte vi till Västervik för att hälsa på farmor och farfar. Jag var kanske sju år, en dag gick jag och pappa till Åhléns. Klåfingrig som jag var lyckades jag ha ner en lång, graciös skyltdocka. Det magra belätet for ner i golvet lika dramatiskt som en Norénpjäs.
En upprörd expedit kom blodröd i ansiktet fram till mig som också jag snart var lika blossande röd om kinderna. Jag minns inte vad hon sa men arg var hon. Jag skämdes så mycket att det kändes som om jag skulle kissa på mig. Jag kände skam.
När man googlar skam får man fram texten: "Skam är upplevelsen eller rädslan av att förlora sitt anseende inför andra, exempelvis över något man har sagt eller gjort".
Tillfällen då jag känner skam i vuxen ålder är när jag råkar haspla ur mig något utan att tänka efter innan, backar på en annan bil, börjar sjunga en låt i fel tonart, glömmer betala notan fast det är min tur, ber om hjälp men får nobben, delar med mig av mitt inre till "fel person". Andra tillfällen jag kan känna skam är när någon annan försöker göra sig rolig på min bekostnad, när någon säger något i all välmening men som ändå landar helt fel, exempelvis, "här har du lite tandkräm, du har lite dålig andedräkt idag", när jag blivit dumpad eller än värre, när människor av olika anledningar tyckt synd om mig, det är inte kul.
Jag frågade min goda vän Jessica vad skam är eftersom hon jobbar med att hjälpa människor att bli av med sin skam. Hon sa att skam är den tuffaste av alla känslor att bära, diffus i kroppen men ändå den starkaste, att man blir som upplöst. Skam kan också komma vid avbruten positiv affekt. Nog har vi alla någon gång blivit "påkomna" av olika anledningar, då kommer skammen som ett brev på posten.
Om man förstår varför man skäms är skammen lättare att bära och det är just här jag tror att vi skulle ha längre till skammen om vi också vågade vara mer högljudda med våra egna tillkortakommanden.
Jag tror att vi alla någon gång blivit "skammade" som barn och den känslan bär vi med oss under livet. Det är i vuxen ålder man behöver möta skammen, öga mot öga för att bearbeta och förstå och med ens känns allt lite bättre.
Så, jag säger till den lilla Sanna som står skammad med kupad rygg och röda kinder den där dagen 1987 på Åhléns i Västervik: "Det är okej, du var bara nyfiken, hjälp dockan upp så blir det bra och passa på att be expediten att köpa in en lite stadigare docka nästa gång, en utan anorexi".
Det är genom mötet med min egen hjälplöshet som jag lyckas öppna dörren till förlåtelse och förståelse. Jag tror att om vi kan förlåta oss själva för att vi inte är felfria så kan vi också slänga skammen överbord och sjösätta en ny era i våra liv.