"Jag har aldrig förknippat mina bröst med något sexuellt, de har varit mina polare precis som mina händer", skriver krönikören.
Jag minns när jag var tretton år och mina bröst gjorde sin första blygsamma entré. Det var inte alls kul. Jag kände mig ju som ett barn. Jag var inte redo för att gå omkring med två fettklumpar några decimeter under hakan som dessutom vittnade om att jag höll på att bli kvinna. Jag höll inte med min kropp helt enkelt. Vi var oense om rådande omständigheter. Obekvämt var det också.
Min farmor som var lite speciell hela hon utbrast en dag, ”Nejmen Sanna du har ju börjat få bröst!" Jag ville sjunka genom golvet och helst av allt lämna brösten kvar där uppe, ovanför golvet. Hennes entusiasm var rörande lik ett barns och hon kunde lika gärna ha ropat ”Glassbilen är här”.
I detta fall två mindre glassbilar som parkerat helt fel. De var inte välkomna på min gård och kunde jag hade jag gett dem feta böter.
Jag skvallrade för pappa som skällde ut stackars farmor. Han förstod min skam och ville stötta mig i denna redan så jobbiga process, i detta elände som plötsligt störde hela min fantasifulla barnavärld. Efter det sa farmor aldrig mer något om mina bröst, tack och lov.
Efter något år började jag dock förlika mig med dessa två, i takt med att mitt mentala jag började växa ikapp min kropp.
Det fanns dock en sorg som följt med mig under livet. Ni vet känslan av den ljumma sommarvinden och det svala vattnet mot brösten, den är oslagbar. Nu var det slut på det. Nu var jag tvungen att dölja brösten bakom obekväma baddräkter och inte sällan avundades jag alla pojkar som kunde springa så där ledigt på stranden, i vinden och i vattnet utan äckliga tyger över bröstvårtorna.
Jag har svårt för vissa material mot min kropp och dessvärre råkar baddräkter och bikinis innehålla just detta otrevliga material. Tänk er känslan av att dra ett par blöta nylonstrumpbyxor över huvudet, kvavt och jäkligt, typ så känns det. Men jag är – hör och häpna – till viss del en vän av ordning som rättar mig i ledet, om än något provocerad av hela den samhällsordning jag som kvinna behövt finna mig i för att slippa elände, följa rådande normer och visa på anständighet.
Ibland har jag funderat över vad det är för speciellt med kvinnans bröst som gör att vi måste dölja dem på exempelvis stranden. Nog borde det ju röra sig om den mängd fett som samlas där under puberteten eftersom vi innan denna ansamling av fettvävnad utan problem kunde röra oss fritt på stranden och i simhallen utan skydd.
Men den tesen stämmer inte helt eftersom det finns många män som faktiskt råkar ha betydligt större bröst och som har ännu mer fettvävnad där. Vad är det då?
Jag förstår att det rör sig om helt andra föreställningar.
En annan fråga är också huruvida det är tabu att bröstvårtorna sticker ut genom tröjan om man inte vill bära bh. Bröstvårtor har vi ju allihopa. Samma funktion fyller de också hos oss bortsett från den tid då vissa kvinnor väljer att amma.
När jag bodde i Göteborg ledde jag en kör med bara homosexuella kvinnor. Ingen bar bh och jag tog chansen att prova och upptäckte till min förskräckelse hur otroligt mycket skönare det var att låta brösten vila fritt under tröjan. Hur skulle jag nu göra? Följa mitt innersta eller vara samhället till lags?
Jag har aldrig förknippat mina bröst med något sexuellt, de har varit mina polare precis som mina händer och när jag fick barn blev de värsta mattanterna som levererade prima mjölk. Denna syn på mina bröst har nog omedvetet satt mig i märkliga situationer när jag "glömt" följa sociala normer eftersom jag samtidigt är en smula disträ.
Sanna Hogman Fernandi.
Helt ärligt, det har inte varit min intention att gå igenom Grand hotel med ena tutten hängandes utanför skjortan. Jag hade precis ammat min son som var hungrig mest hela tiden. Efter amningen glömde jag helt bort att stoppa in tutten igen. När jag ammat klart gick jag runt lite på hotellet. Jag minns att det var något som kändes lite annorlunda. Det var liksom lite svalare över ena bröstet. Väl inne på toaletten fick jag till min stora förvåning se mitt ena bröst glo på mig. Oj, vad jag skämdes. Där hade jag gått och vankat fram genom hotellet, småpratat lite med folk med en unge på ena sidan och en tutte på andra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men jag gjorde det förstnämnda.
Jag gör som jag blir tillsagd, men långt inne i mig finns en önskan om att vi alla fick ta del av sommarens ljumma vind och vattnets sammetslena yta mot våra bröst utan att bli ifrågasatta.