Bonusfamiljen med många barn, vuxna och viljor är inget för krönikören.
Många som skiljer sig finner till slut någon ny att dela livet och kärleken med. Inte sällan har denna nya människa också barn och man bakar strategiskt ihop en ny slags familj. En så kallad bonusfamilj växer fram med kanske fyra ungar som ska samsas, inte samsas, lära kännas och uppfostras av nya vuxna. En märklig företeelse egentligen men säkert fint när det fungerar bra.
Jag kan ändå undra hur dessa människor får ihop det. Jag hör inte till dem men det är väl för väl att vi alla är olika, har olika behov och förutsättningar.
När jag umgås med nära och kära med barn och vi låter alla våra barn leka så är det kul, riktigt kul, i några timmar och sedan är det inte alls kul längre. Då är mitt huvud som en dimmig labyrint där tankarna försöker hitta strategiska vägar ut för att överleva.
Jag är tämligen känslig för höga ljud och när många pratar i munnen på varandra har jag oerhört svårt att sortera det jag hör, jag blir extremt trött och med tröttheten lättstött och ledsen. Om jag inte lyssnar på kroppens signaler då så får jag snart en social baksmälla.
Visst kan det vara en sorg att inse att jag inte orkar vara social lika länge som gemene man men i det vilar också en genuin nyfikenhet hos mig som jag gillar. Jag har svårt att mötas i anonymitet. Jag vill nära och det tar energi.
Min kapacitet för kaos är tämligen låg och när mina barn leker med andras barn blir det ofta högljutt, vilt och en stor dos kaos sprider sig i rummet, inget konstigt med det, barn är barn.
Till en början är jag med och leker, interagerar och jag har nog lika kul som barnen – men sedan vill jag vara vuxen. Då vill jag utbyta ord och fraser med den andra vuxna men här uppstår problem. Barn har inte sällan en förmåga att avbryta och när jag tappat tråden åtta gånger har jag så många trådar att ta fatt i att det snurrar i mitt huvud. Barnen tar fullkomligt över och kvar står jag och den andra vuxna likt två fågelholkar i en vajande tall.
Är denna andra vuxna en partner så kan det bli ännu svårare. En snurrig upplevelse där våra så fint nyligen inlärda steg plötsligt skulle tappa bort varandra som sjömansvisor i vinden. Vi blev nu mamma och pappa och nyss var vi pojkvän och flickvän.
Skulle vi bunta ihop alla våra barn i ett hushåll skulle vi förmodligen somna med barnen en lördagskväll och inte få mycket sagt till varandra den dagen. Våra roller i detta gemensamma hushåll är givna och det viktigaste är och kommer alltid att vara barnen.
Men låt det få vara så istället för att blanda ihop alltihop likt en surdeg som tar år på sig att jäsa.
Att träffas ute med barnen kan vara en bra lösning för separerade par med barn på varsitt håll. Hemma blir det lätt kaos, tycker krönikören.
Jag har tidigt deklarerat att en bonusfamilj skulle bli förödande för mig. Kärleken skulle förmodligen gå vilse och de olika rollerna ta ut varandra. Så istället för att envist försöka bulta ihop två världar, två roller, många ungar, där resultatet skulle bli en känsla av maktlöshet och missnöje i form av otillfredsställda behov, så föredrar jag varsitt boende och att istället ses utomhus i Moder jords glada natur.
Där kan barnen leka fritt medan vi utbyter några väl valda ord, säger sedan hej då och går hem till varsitt hushåll. Där finns inga förhoppningar som går i kras och inga försök till romantik som gång på gång raseras.
På så vis kan man ändå lära känna den andras barn och ha trevligt tillsammans under fina förutsättningar där alla blir glada och nöjda.
I ett gemensamt hushåll får man nog vara glad om man lyckas ge varandra en kram var tredje timma. Då börjar det ju likna den där situationen man var i innan skilsmässan, den där kärnfamiljen som kämpade och ingen var glad.
Jag gjorde ändå en gång ett tappert försök att dela en helg med en partner och fyra ungar mellan tre och åtta år. Det slutade med att vi satt mitt emot varandra som främlingar på ett akut indraget trädgårdsbord med en hög snö på. Vi åt överkokta makaroner medan snön smälte mellan skinkhalvorna under pyjamasshortsen och ungarna levde rövare vid köksbordet, där vi inte fick plats. När kvällen kom var vi så trötta att vi glömde bort att kyssas, skakade istället hand och önskade den andra en god natts sömn.
Nej fy sjutton.
När jag är ledig, då finns utrymme för kärlek, utforskande och närhet, då kan jag vara flickvännen Sanna. Under barnveckan får man chansen att längta efter varandra och finns det en bättre kärlekskrydda?