För min egen del innebär sommaren att jag ägnar mig mer åt de levande än de döda. Det vill säga att släktforskningen ligger nere och i stället träffar jag släkt och familj. Nu har barnbarnen varit hos oss i flera omgångar och badat, bakat bullar, plockat blåbär och klappat fåren.
Ibland tänker jag att det är detta de kommer att minnas när de är vuxna, blåbärsplockningen i skogen och bullbaket i farmors kök. En tanke som glädjer mig. De flesta av oss har nog starka liknande minnen från barndomen oavsett om det är med en farmor eller en morfar eller någon annan utanför den omedelbara familjen.
Att få barnbarn ger ett nytt perspektiv på livet. Så känner jag det. Jag har fem barnbarn, mellan ett och fyra år gamla. Förra sommaren fick jag tre nya och eftersom jag själv bara har två barn är det ett tvillingpar.
När jag fick veta att det skulle bli tvillingar blev jag ganska så överraskad, nästan chockad. Den tanken har aldrig funnits tidigare eftersom vi inte har några tvillingpar i släkten, varken i min, mina barns fars eller i svärföräldrarnas släkt. Så vitt jag vet. Och jag har ju släktforskat om dessa släkter.
Tvillingarna var så små när de föddes, som tvillingar brukar vara, men nu är de två raska gossar som glatt busar med farmor. Precis som sin storasyster och sina kusiner.
När jag ser på mina barnbarn så tänker jag ofta på tidigare generationers barn. Mina egna barn är kanske den första generationen på länge som generellt sett inte fått det bättre än sina föräldrar.
Min generation från 50-talet fick det helt klart bättre, med utbildning, arbete och livets bekvämligheter. Vi slapp bära in vatten från brunnen, elda i kakelugnen för att få värme och kunde ta bilen vart vi ville. Mina föräldrars generation från 20-talet fick elektricitet i huset, till skillnad mot hur deras föräldrar växte upp. I sin ungdom cyklade de nästan vart de skulle medan mina mor- och farföräldrar gick eller åkte med hästskjuts eller tåg. Undantaget min morfar som hade motorcykel tidigt.
Men den stora revolutionen kom nog när rösträtten blev allmän och lika för alla, då alla blev likvärdiga medborgare i samhället. Idag kanske vi glömmer vad det måste ha inneburit av ofrihet att ha ett mindre värde jämfört med dem som hade pengar, makt och ställning.
Det dröjde ända till 1945 innan rösträtten var införd helt, först då fick även de som fick fattigvårdsbidrag rätt att rösta. Visst har vi kvar klasskillnaderna och ett klassamhälle idag men det är stor skillnad på att vara betrodd nog att få ge sin röst på hur en vill att landet eller kommunen ska styras, och att inte få vara med och bestämma.
Inte minst gäller ju detta att få bestämma om sin egen person och sitt liv. Först 1921 blev alla kvinnor myndiga när de fyllt 21 år, även de som var gifta. Fram tills dess var gifta kvinnor underställda sin makes myndighet. Kvinnors rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, är ett kapitel för sig.
Ja, det är mycket en kan fundera på i historien och förmodligen ganska ofrånkomligt för den som grottar ner sig i släktforskning eller hembygdshistoria.