Ibland är det ingen superkraft alls att ha ADHD men jag har också mycket att tacka den för, säger krönikören.
Lika blygsamt som en liten spädbarnshand mot din hud smeker brisen din kind för att sedan lika försynt som den uppenbarade sig försvinna ut i evigheten. En stund av lugn fyller hela din uppenbarelse och du andas fridfullhet.
Plötsligt backar vi bandet.
Det är fortfarande försommar men på himlen är det nu ett jäkla hålligång. Ett flygplan från Gnesta dånar förbi samtidigt som 53 skrikande måsar gör en bombastisk entré genom att flyga i osynk så att hälften krockar och störtar rätt ner i en näckrosdamm där två äldre damer tvättar batikmönstrade underkjolar samtidigt som de joddlar i kör. Allt detta under loppet av tre sekunder.
Det ni nyss såg, ja inte det första utan det andra scenariot är min adhd-hjärna, min inre scen där det händer så mycket på en och samma gång att jag inte sällan får svårt att dirigera tankarna in i rätt fack. Och vad var den där första himlen jag beskrev? Det är min hjärnas inre scen när jag tar min adhd-medicin. Då är det som om någon plötsligt stänger av fläkten. Fridfullt. Allt har sina för- och nackdelar ska tilläggas men vi tar det från början.
När jag var liten brukade pappa säga till mamma, "Hon måste ha damp ". Jag kunde få utbrott av den kaliber att jag nästan skrek mig medvetslös och det enda som hjälpte då var att påminna mig om trollen i skogen. Då vaknade jag ur min gråtkoma och tittade med stora nyfikna ögon vaksamt upp. Ibland rymde jag hemifrån, jag skulle ut och skaffa nya vänner. Jag minns att jag knackade på främmande dörrar och frågade: "Har ni något barn i min ålder som jag kan leka med?". Jag var modig och rädd på samma gång. Jag blev så arg på orättvisor att jag såg rött och om någon var elak mot mig eller någon annan, då kunde det bli slagsmål. Samtidigt var jag ängslig och oerhört mammig, faktiskt ända tills jag blev 15 år och blixtförälskad för första gången i mitt liv. Pojken hette Daniel och blev min i fyra år. Då visste ingen att jag hade en neuropsykiatrisk diagnos men många kallade mig för "flummig". Jag kände nog aldrig att jag riktigt passade in någonstans men med Daniel, min familj och med flera vänner kunde jag vara mig själv.
Åren gick och jag gick ut gymnasiet med bra betyg, reste ensam några varv och år runt jorden, läste språk, spelade in skivor, gick på folkhögskolor och sedan musikhögskolan. Allt gick bra. Jag hade flow, en stark tro på mig själv och världen. Tankar om barn och giftermål skrämde min rastlösa själ och jag ville mest ha roligt, förkovra mig och leva.
En dag träffade jag pappan till mina barn och drömmen om en familj förankrade sig. Vi fick två underbara barn och jag levde plötsligt familjeliv, ni vet det där livet de flesta av er lever. Livet förändrades snabbt, från att ha levt några månader i ett land, några i ett annat, några år på folkis så bodde jag plötsligt i en liten stad, i ett hus med man och två barn. Jag jagade febrilt nappar om nätterna för att försöka fånga sömnen mellan sonens nattskräck och dotterns sug efter tutten. Jag älskade och älskar att vara mamma men alla de strategier jag under livet byggt upp blev en större utmaning att nu finna. Jag hade svårt att sortera mina tankar när tröttheten hånlog mot mig. Jag startade projekt i huset som jag sällan hann slutföra och att umgås med vänner och samtidigt vara en närvarande mamma blev en omöjlighet.
En dag bestämde jag mig för att ta reda på varför det blev en sån utmaning för mig att "bli vuxen". Jobb och utbildning har jag aldrig haft svårt för eftersom jag hittat strategier men plötsligt skulle jag jonglera hem, barn och hus och där gick jag vilse. Jag var så trött att det sved i hjärnan.
Att ha en hjärna som ser och hör allt, som inte kan filtrera, ständigt nya idéer och att känna allt lite mer i kombination med en viss impulskontroll-problematik blev en utmaning i sig. Att plötsligt stå face to face med moderskapet var lite som att möta trollen i skogen som jag var rädd för men också nyfiken på.
Våren 2020 fick jag veta att jag har adhd. Det var en lättnad. Idag har jag hittat nya strategier som är anpassade för ett liv med barn. Jag tar min medicin när jag har det extra tufft. Ibland är det ingen superkraft alls att ha adhd men jag har också mycket att tacka den för. Så, tack adhd för att du gör mitt liv så spännande och roligt och tack adhd-medicinen för att du får mina inre försommarhimlar att bada i lugn när måsarna krockar över näckrosdammarna.