Arvid "Dodda" var en välkänd Västerviksprofil. Vi har utsatts för en hel del påtryckningar från en skara äldre gentlemän, som vill läsa om honom.
– Skriv om "Dodda", har deras korta och kärnfulla uppmaning varit.
Nu gör vi ett försök. Det har inte varit lätt att hitta bilder på honom. Det har tagit en månad, kan vi avslöja. Men med hjälp av några herrar med Kalle Henriksson i spetsen lyckades vi till slut hitta bilder hos Gun-Britt Mattsson.
– Arvid var min farbror, berättar hon.
En del kallade honom för Starke Arvid. Det hade sina skäl. Han var 195 centimeter lång och vägde 135 kilo. På Slip bollade ha med 25 kilos slipskivor som en jonglör på cirkus. Under vårarna när nykläckta studenter bars runt i triumftåg genom staden så brukade Arvid ta två själv – en på varje axel, säger historien.
I sina unga år var Arvid till sjöss. I Västerviksförfattaren R. E. Carlssons novellsamling "Västervikingar" från 1956 ägnade författaren ett kapitel åt "Dodda". De båda var ungdomsvänner och kände varandra väl.
Carlsson berättade att Arvid som grabb brukade hjälpa en gammal giktbruten sjöman med att samla in drivved runt stränderna i Västervik. Sjömannen gick under namnet "Strandrövarn". Mannen bodde högt bland bergknallarna och Arvid brukade släpa hem stora, sura stockar åt den gamle beckbyxan, som förnöjt skrockade:
– Ja, den pojken, den pojken! Han är ta mej tusan stark som en björn!
Mannen lär redan ha sett vilken hejare till karl Arvid skulle bli. Han hade sett många grovhuggare under åren och kunde konsten att bedöma en karl. Under vedinsamlingarna fick Arvid lära sig ett och annat om sjömanslivet och kanske ännu mer om livet i hamnarna. Det väckte hans nyfikenhet och tände hans håg till sjömanslivet. Så när Arvid nått mogen ålder så stack han till sjöss.
Efter några somrar på mindre båtar ville han ha stabilare däck under sina jättefötter. Han blev kollämpare på en långtradare. Han kunde konsten att sätta sig i respekt och krusade ingen. Det gjorde att han ibland inte var den mest älskade besättningsmannen i befälens ögon. 1926 var han i Kapstaden. En grinig skeppare tänkte ge honom en riktig uppsträckning. Det hade varit bråk ombord och Arvid hade av någon anledning varit med. Hur som helst så blev han syndabocken. Han skulle kväsas och skepparen ville statuera exempel när han sammankallade besättningen.
– Var så goda och sitt ner, började han artigt.
Arvid slog sig ner på en gammal soffa. Men då blev det liv på kaptenen.
– Vem tusan har bett dig sitta? röt han. Du ska stå upp medan jag läser lagen för dig, din ärkelymmel, sen kan du packa dig ner på durken eller dra för pocker i våld – din gröngöling.
Arvid blev rasande. Han gick rätt fram till kaptenen – högg honom i kragen och skrek:
– Gröngöling kan du vara själv... Du ska inte tro att jag är rädd för dig bara för att du har ett märke i mössan. Vi kan pratas vid uppe i stan om du vill, sa Arvid och gick i land för att kyla ner sig med en iskall drink.
I väntan på sin befälhavare läskade sig Arvid med både en och två drinkar på en krog vid Dunloop Street. När han högt och ljudligt började sjunga på sitt hemlands vilda tungomål tyckte en poliskonstapel att det kunde vara nog. Han grep tag i Arvid och resultatet blev ett ordentligt råkurr mellan Arvid och flera poliser som han slängde omkring sig som hösäckar. En piket tillkallades och tumultet upphörde inte förrän ett dussin poliser lyckades övermanna honom. Nästa dag kunde man läsa om bråket i tidningen. Arvid sparade klippet och visade gärna upp det senare i livet – förmodligen inte utan stolthet. Bråket kostade honom i alla fall 14 dagars fängelse eller 93 pund.
Flera år senare blev han akterseglad i Port Adelaide i Australien. Varje vecka var han tvungen att anmäla sig hos polisen. Men det var inte i hans smak. En dag satt han sig på tåget till Melbourne med en kamrat. Polisen fick leta efter honom bäst de ville. Under några månader jobbade han på en farm utanför staden.
1933 gick Arvid i land för gott och gifte sig med Elsa. Arvid hade, som kanske redan framgått, inget emot brända och destillerade drycker. I ungdomen kanske väl mycket. Han ställde till och från till med bråk på stadens gator och torg. Även i hemstaden kastade han poliser kors och tvärs. Det finns flera sådana historier. Det krävdes alltid ett flertal poliser för att få in honom bakom lås och bom.
När poliserna tyckte han var riktigt besvärlig tog man in det tunga artilleriet – man kallade på hustrun Elsa. Hon kom och förmanade milt.
– Nu lugnar du ner dig, Arvid, och sedan följde han snällt med hem.
Arvid var vetgirig och ville gärna diskutera. Lars Liedholm, den gamle sjöofficeren, tecknade ett ömsint porträtt av Arvid i VT den 17 mars 1998. Liedholm och flera av hans kamrater i läroverket blev goda vänner med den gamle slagbjörnen från Dunlopp Street. Han dog 1977 vid 73 års ålder, sörjd och saknad av många – även av Västerviks poliskår som han på äldre dagar hade goda förbindelser med.