Butiken drog till sig människorna som en magnet och på torget var det en ständig rörelse av människor och bilar. Och från sågen hördes det evigt väsande ljudet från torken och dunsen av plankor från lasthuset. Och som om det inte vore nog ljöd sågvisslans brölande morgon, middag och kväll. Det kändes som om vi aldrig fick en lugn stund. Även pappa kunde nog sakna lugnet vid Blankviken, för han blev ofta störd, även på helger, av folk som glömt att handla något. För mamma innebar flytten dock en lindring.
Konsum i Blankaholm hade börjat som en andelsförening. Man hade satsat ett mindre belopp och köpt in vetemjöl, rågmjöl och socker, som man sedan skänkte ut i en bod. Privathandlaren i samhället kände hotet och bönade och bad att man inte skulle teckna sig i andelsföreningen. Men folk struntade i hans böner eller hot, ty det var folkrörelsernas tid, då människor tog egna initiativ och litade till sin egen kraft. Privathandlaren som tidigare hållit till i en bod uppförde då en affär, som efter en kort tid gick i konkurs, och som ironiskt nog togs över av Konsum.
När Blankaholms kooperativa handelsförening exakt bildades vet jag inte, men i min fars efterlämnade handlingar har jag funnit styrelse- och revisionsberättelser från 1927. Redan detta år startar man en filial i Solstadström och föreningen omfattar 180 medlemmar. Omsättningen är 168 000 kronor på de båda butikerna, insatskapitalet drygt 16 000 kronor och nettovinsten cirka 8 000 kronor. Man har sålt 5 121 kg margarin och 45 600 kg mjöl, vilket motsvarar en försäljning per dag av 17 kg margarin och 152 kg mjöl. Tio år senare visar en tabell hur allt vuxit. Medlemsantalet är nu 311 och omsättningen 295 000 kronor, insatskapitalet är drygt 34 000 kronor och vinsten 15 000 kronor. Kriget innebär en smärre nedgång i försäljningen och även ett visst medlemstapp. Men redan ett år efter kriget, 1946, har man ökat omsättningen till 435 000 kronor och medlemsantalet är tillbaka på ungefär samma nivå som 1937 eller 312 personer. Men detta år inträffar den förödande eldsvåda, som ödelägger stora delar av sågen och som gör att både omsättning och medlemsantal minskar påföljande år. Medlemsantalet ligger sedan rätt konstant kring 300, för att 1956 ta ett rejält språng upp till 358 medlemmar. Omsättningen når sitt toppresultat 1961 med 843 000 kronor, men då har butiken i Flivik tillkommit. )
Butiken i Blankaholm som fram till mitten av 1950-talet varit en lanthandel med ett stort manufaktur- och skolager omvandlas nu till ett snabbköp och varulagret avyttras. Butiken blir nu mera klinisk och strömlinjeformad och de gamla dofterna från lanthandeln försvinner. I mina näsborrar finns ännu doften av det malda kaffet, det bruna omslagspapperet och minnet av lådorna med mjöl, socker och gryn. Jag kommer också ihåg mejeriavdelningens fuktiga värme och doften av den söta mjölken som mejerskorna hällde upp på flaskor eller krukor. I minnesbanken finns också silltunnan på bakgården, där de gröna spyflugorna på locket lyfte i en svärm då man passerade.
1962 lägger styrelsen fram frågan om ett uppgående i Konsum Västervik till årsmötet. Man motiverar förslaget om att lägga ned föreningen med att man måste se mot framtiden. Man talar om vilka fördelar ett samarbete i en större förening kan ge, hur kostnaderna kan påverkas i positiv riktning, framför allt i fråga om administrationen. Medlemsupplysning och personalutbildning framhålls också som viktiga faktorer, vilka kan bedrivas på ett effektivare sätt i en större organisation. Det är en klassisk kolartro på större enheter som styrelsen här ger uttryck åt och som var de idéer som var förhärskande i samtiden. Vad det ledde till kan vi se idag, då kooperationen går kräftgång. Storskaligheten var inte det som var lösningen på problemen. Då det lokala initiativet, medlemmarnas entusiasm och offervilja försvann, så gick botten ur kooperationen. På det lokala planet kunde det avläsas i årsmötenas besöksfrekvens. Så länge föreningen fanns på orten var mötena tämligen välbesökta. De hade något av festkaraktär över sig, förutom årsmötesförhandlingar bjöds på film, teater, musik, boklotteri, servering och dans. Då mötena centraliserades var det få som besvärade sig med att delta.
Min far som var en mycket trogen kooperatör och som vägrade att handla i en annan affär slapp se hela denna utveckling. Men symtomatiskt var det kanske att då han dog och begravdes var det ingen från Konsum Västervik som kom ihåg att han tjänat kooperationen i mer än 40 år.