Otto Johansson föddes 1890 i Västervik. Hans konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt, redan i folkskolan såg man att gossen hade en talang utöver den vanliga. Men hans konstnärsbana blev kort – alldeles för kort. Spanska sjukan lade honom, bara 34 år gammal, på dödsbädden. När kyrkklockorna ringde in julen 1924 inledde han en oövervinnlig kamp mot döden. Den 30 december släcktes hans liv. Ett lovande konstnärsskap fick aldrig mogna och nå sin höjdpunkt.
Bilderna som vi ser här skapades 1916. De var början till vad som var tänkt som en serie Västerviksbilder i träsnitt. Men OttoJo, som han kallades, fick aldrig möjlighet att ge ut dem själv. Vi kan tacka redaktör Nils Linderoth på Västerviks-Posten att bilderna finns bevarade och hans son Gunnar för att vi kan visa dem.
Nils Linderoth gav ut Sju gubbar och en gumma i ett litet häfte i samband med att Västervik fyllde 500 år 1933. Han ville skapa ett minne och ge konstnären en postum hyllning. Det är det enda samlade arbete eftervärlden äger, som bär OttoJos signatur.
I dag är hans teckningar skingrade. Bortsett från VP:s lilla häfte hänger det några teckningar i rådhuset. I sju gubbar och en gumma får vi möta några kända Västerviksprofiler från början av 1900-talet. Det var en blandning av högt aktade samhällsmedborgare och några mer vilsedrivna existenser, som han fångade med sin penna. Bilderna visar doktor Michaëlsson, fabrikören Carl Liedberg, predikanten A V Isaksson, notarien G Östlund, poliskonstapel Ljungblom, konstnären själv och de båda originalen Svana och Dukke Durram.
Svana hette egentligen Augusta Josefina Svan. Hon hade det inte så lätt här i livet. Hon bodde på Adolfsnäs, som låg någonstans längs med Breviksvägen. Hon slutade sina olyckliga dagar på fattighuset, 1919, 71 år gammal.
Livet hade gått hårt fram med Dukke Durram också. Hans namn var Axel Malm. Han hade fått sitt smeknamn efter det cigarrettmärke han föredrog. Han försörjde sig, i huvudsak, på att köra resväskor från järnvägen ner till hotellen på öster. Det var människor som Otto Johansson kände och mött på sina vandringar på hemstadens gator många gånger, som han då och då kanske bytte några ord med också.
Han ritade och skar bilderna ur linoleummatta. Hans arbete med penna och kniv har kallats mästerligt. Han flirtade inte med publiken och gjorde inga lättsålda bilder för att tjäna pengar. Det var han för mycket konstnär för, skriver konstnären Ernst Petersson i ett minnesord i slutet av häftet. Hans ord ångar av beundran och stor uppskattning.
Otto Johanssons konstnärsdrömmar väcktes tidigt. Det har vi redan berättat. Men när han lämnade yrkesskolan kändes nog konsten svåruppnåelig. Det var knappast ett sätt för en arbetargrabb att förtjäna sitt bröd. OttoJo startade sitt yrkesliv mer jordnära. Han blev stenhuggare. Men ett stipendium från Albert Tengers fond öppnade en ny väg i livet för honom. Stipendiet gav honom möjlighet att skaffa utbildning i Stockholm. Han studerade 1920–1923 vid Konstakademien och vid Bergs målarskola. Under utbildningstiden, och även senare, försörjde han sig som dekorationsmålare och illustratör i skämttidningar.
Otto Johansson var som tecknare en stor talang och återgav främst stadsmiljöer och människor. Både Albert Engström och Anders Zorn tog honom under sina vingars beskydd. Zorn hjälpte honom ekonomiskt så han kunde resa till Spanien för att studera – i solens och skuggornas land. Men sjukdom och ekonomiska bekymmer förmörkade hans sista år. Han fick aldrig möjlighet att fördjupa och utveckla sin teknik.
Så till hans mer bestående insatser får man nog räkna hans Västerviksbilder.