Efter kriget hade han börjat köra taxi och 1949 startade han kioskrörelse i Blankaholm.
En bit in på 50-talet blev han också mackägare.
Som de flesta andra hade Valter börjat på sågen och bland annat arbetat som elektriker.
Men däremellan hade han fått förtroendet att vara privatchaufför åt disponenten. Kanske var det ur det som taxirörelsen spirat.
Kiosken hade byggts som en utbyggnad till garaget, där han hade sina taxibilar, som var av amerikanskt fabrikat, en Dodge, Buick eller Chevrolet. Kioskens fasad var av ljusgrå cement och fönsterkarmarna gröna.
Kiosken låg strategiskt väl till, som en tullstation, vid infarten till samhället. Någon marknadsföring var aldrig nödvändig. Hit kom de gottsugna, läshungriga och skvallersjuka, utan att man särskilt behövde be dem.
Ungarna betraktade lystet hyllorna med godis och kvinnorna valde omsorgsfullt bland veckotidningarnas kolorerade dröm- och flyktvärld.
På kvällarna kom karlarna och köpte dagstidningar och tobak och satte sig sedan på de bänkar som fanns utanför kiosken och kommenterade skämtsamt och begrundande stort som smått, som inträffat på sågen, i samhället och i världen.
I backen bakom kiosken låg ett skomakeri. Jag visste inte hur länge det funnits där.
Ägaren kallades Erik skomakare. Han var stor och tjock och hade en köttig näsa och utskjutande haka.
Han ingav respekt och jag höll mig i bakgrunden då mamma och jag besökte honom för att få ett par skor lagade.
Men över glasögonen kikade ett par snälla ögon fram och han talade vänligt till mig med en dovt mullrande röst, medan det stora adamsäpplet guppade tydligt på den breda halsen.
Beundrande såg jag på, när hans tjocka valkiga fingrar fingerfärdigt hanterade nål och tråd. Jag fann det märkvärdigt att hans tjocka valkiga fingrar kunde utföra sådana konststycken och han behandlade skorna ömt och varsamt som vore de spädbarn.
Till skillnad från Valter utövade han ett yrke som var på fallrepet. Skomakarna började få allt svårare att hävda sig gentemot den framväxande skoindustrin.
Det började bli billigare att slänga bort sina gamla skor och köpa nya, än att låta laga dem. Men jag fick aldrig veta, vad Erik tyckte om den utvecklingen.
På ett gärde i närheten av kiosken fanns under några år på 50-talet en ishockeybana. Den som hade fört den nya sporten till samhället hette Kjell Olsson och arbetade på sågverkskontoret.
Han hade även introducerat bordtennisen till orten och var tränare för fotbollslaget. Han var ursprungligen skåning, vill jag minnas.
Han var liten och senig till växten, mörkhårig med svarta borstiga ögonbryn och långa ögonfransar. Han hade ett närmast sydländskt utseende.
Den nya sporten fångade genast våra hjärtan och under mörka vinterkvällar sökte vi oss, likt nattflyn som dras till ljuset, till den upplysta isovalen.
Vi hängde över sargen och följde den svarta trissan som flög över den glatta isen som en jojo. Vi sökte lära oss de nya begreppen icing, tekning, röd och blå linje.
1954 spelades ishockey-VM i Stockholm och pappa for dit och kom hem och berättade entusiastiskt om de ryska fenomenen Bobrov, Sjuvalov och allt vad de nu hette. Sovjet hade slagit ishockeyvärlden med häpnad och blivit världsmästare redan första gången då de deltagit i ett mästerskap.
Blankaholm blev aldrig något framstående ishockeygäng. Mestadels blev det förlust, ofta tvåsiffrigt. Det enda lag som klubben lyckades spela jämt med eller besegra var ett juniorlag från Hultsfred. Efterhand mattades intresset hos både publik och spelare. Och då Kjell Olsson flyttade från samhället var ishockeyns saga all.
Under några vintrar låg sargen outnyttjad under snön. Sedan köpte en annan klubb den och forslade bort den. Därmed var det definitivt punkt för ishockeyn i Blankaholm.