Till den ursprungliga bebyggelsen i Blankaholm hörde arbetarkasernerna. Nedre kasern som låg vid det nedre Torget och var granne med Konsum och den övre kasern vid det övre torget. Mellan dem fanns en brant backe, som vi barn kastade oss utför på vintern med kälkar och sparkar, så att det slog gnistor om medarna. Och vi försökte åka så mycket som möjligt, innan backen sandades.
Lägenheterna i kasernerna hade till en början mest bestått av ett rum och kök, där kanske inte bara en familj levt samman, utan där man också tvingades ha någon löskarl inneboende hos sig under veckorna. På femtiotalet var lägenheterna fortfarande omoderna. Man eldade med ved och skulle man ha varmvatten fick man värma det över spisen. När behoven trängde på fick man uppsöka dasset på gården.
I kasernerna fanns det originella och lite udda människor som tilldrog sig mitt intresse. I den nedre kasern fanns två ungkarlar som bodde intill varandra, men som var ganska olika. Den ene hette Abel, vilket jag då satte i samband med Bibelns berättelse om Kain och Abel. Och Abel hade också något bibliskt eller profetiskt över sig med sitt vita skägg och sitt vita hår. Han var tämligen mager och gick ofta klädd i svarta byxor och svart kavaj. Han ägde en hög cykel, som han ibland majestätiskt skred fram på. Abel var frikyrklig och levde ytterst sparsamt och spartanskt.
Axel Hjelm var något av hans motsats, han älskade mat och var korpulent och satt till växten.
Om Abel sökte det andliga, så var Axel Hjelm en materialist som gillade detta livets goda. Hans stora passion var bin.
Varje vår kunde man se honom dona med sina bikupor, som var belägna mellan kasernerna. Han var då klädd i en dräkt som kunde påminna om en astronaut eller en överstepräst som välsignade sin församling. Och församlingen det var hans bin, som han ägnade mer omtanke och omvårdnad än någon människa.
I övre kasern bodde farmor och farfar i ett rum och kök. De hade bott där sedan i början av 1920-talet, trots att de haft sju barn att dra försorg om. Ett av barnen var den som sedan skulle bli min pappa. Farfar hade varit värvad vid Svea Livgarde i Stockholm i sin ungdom. Det hade satt sin prägel på honom. Han gick rak och ståtlig som en officer och han var alltid mån om sina kläder och skor, som alltid blänkte nyputsade. Han var musikalisk och kunde traktera både dragspel och munspel. Sedan barnsben var han en inbiten kommunist och hans lyckorike fanns på andra sidan Östersjön. All kritik som framfördes i radio och tidningar avfärdade han som borgarpropaganda. Men han var mycket snäll och generös och kom alltid hem till oss vid jularna och gav mig och min bror var sin slant.
Farmor var en positiv människa, som trots en besvärande höftskada och krånglande knän ofta var glad och hade lätt för att skratta. Varje tjugondagknut bjöd hon släkten på julmiddag och vi barn undfägnades med var sin gottpåse.
I övre kasern fanns också gamla skolan inrymd. Det var ett rum som var dåligt upplyst och luktade damm. Numera tjänstgjorde det som bibliotek och söndagsskola. Någon kväll i veckan var lokalen öppen för låntagare och som bibliotekarie tjänstgjorde Sören Svensson, som också var ledare för musikkåren. Sören gjorde vad han kunde för att sprida ljus och bildning till arbetarbefolkningen.
På söndagarna förvandlades gamla skolan åter till skola, nämligen söndagsskola. Som föreståndare verkade Oskar och Inga Pettersson, aktiva i missionsförsamlingen. Oskar hade buskiga ögonbryn och håriga armar och såg ut som en snäll björn. Han sjöng genom näsan på ett lustigt vis, något som vi pojkar förstås hade hjärtligt roligt åt. Inga var mörk och frodig och hade en väldig byst, som välvde sig över tangenterna då hon spelade orgel.
När jag inte hade något annat att göra så gick jag till söndagsskolan, men då alltid i sällskap med någon kompis. Vi var där nog mest för flickornas skull, men de var svårflirtade och snart tröttnade vi och stannade hemma. Oskar och Ingas budskap hade fallit platt på hälleberget.