Monica Biander och Tomas Olsson träffade varandra på jobbet. De arbetade många år på Alfa Laval. Monica är ekonom i grunden och har sysslat med en hel del annat också. Tomas är ingenjör. Arbete har gett dem stora möjligheter att se stora delar av världen. Båda har fått resa mycket.
– När det var som mest hade jag 150 resdagar. Men det var roligt, säger Monica Biander.
Hon har forfarande svårt att slå av på takten förstår vi. I dag – den 20 december – fyller hon 75 år. Men är högst aktiv. Hon är delägare i inredningsfirma som hon driver med sin son och en kompanjon. Det betyder att hon får lämna hemmet tre–fyra gånger i månaden för att resa till Stockholm. Och hon har inga planer på att trappa ner.
– Kan ni inte få henne att sluta, säger Tomas med ett skratt.
Monica Biander sköter ekonomin och administrationen i företaget. Det är i princip ett jobb på halvtid.
Tomas har dock dragit sig tillbaka från förvärvslivet. Han försörjde sig som maskiningenjör och processingenjör på Alva Laval i Tumba, där paret också har bott och levt under stora delar av livet. Men för ett par år sedan hade Tomas fått nog av snöskottning och gräsklippning. Paret skaffade sig en lägenhet på Södermalm. Men Tomas trivdes inte så man flyttade tillbaka till Stockholms södra förorter. Men ett frö hade börja att gro. Det var dags att göra ett mer radikalt grepp i livet och flytta ut på landet.
– Det var för bullrigt och stressigt i innerstaden tyckte jag, berättar Tomas.
Paret började söka med ljus och lykta efter något objekt som inte låg allt för långt från Stockholm; från barn och barnbarn. Eftersom Monica Biander har starka band till norra Tjust blev vår del av världen ett alternativ. Hon tillbringade sin barndoms somrar på Djursnäs vid Syrsans strand, strax söder om Helgenäs. Dessutom har paret haft sommarstuga där och Tomas jagar fortfarande gärna på Djursnäs marker.
Efter att ha trampat i princip samma gator i 50 år var det dags för ett nytt uppbrott. Det har blivit många under åren, berättar de.
– Jag har räknat efter. Jag tror att det är ett 15-tal ställen som vi inrett och renoverat tillsammans, säger Monica Biander.
Så när man väl bestämt sig började man söka. De skissade på möjliga alternativ och bestämde att Västervik fick bli gränsen i söder. Avståndet till Stockholm kändes inte hopplöst långt borta. Fem–tio objekt betades av innan man kom till Västervik. De föll platt och slog till.
– Barnbarnen blev inte så glada av vi skulle flytta, säger paret.
Men när barnbarnen nu fått uppleva ett varm och skön första sommar vid Solbacka, alldeles norr om Vedbergs holme i Gamlebyviken, är de också förförda och förtjusta. Solbacka är en svårbeskriven idyll bara några minuter från Västerviks centrum.
– Vi blir lyckliga varje morgon när vi vaknar, säger jubilarerna.