Det är ofrånkomligt att inte prata om Hans Schwarz när man möter Morgan Johnsson. Hansis ande är ständigt närvarande. Han gör sig ofta påmind. Deras vänskap levde länge och var djup. Morgan var Hansis högra hand under många år.
Det första vi ser när vi slår oss ner vid köksbordet i radhuset på Norrtull är en bild på Hansi som blickar ner på oss från väggen. I trappan till övervåningen hänger flera tavlor med motiv från festivalen.
– Vi blev snabbt goda vänner trots att jag var drygt 20 år yngre. Han har betytt väldigt mycket för mig och jag ser honom nästan som en extra far, säger Morgan.
Det var inte musiken som förenade paret. Morgan har aldrig spelat själv.
– Jag kan inte ta en ton, förklarar han.
Vänskapen började med att Morgan fick hyra en liten lägenhet i Hansis fastighet på Strömsgatan.
– Du får hyra sex månader på prov, deklarerade Hansi lite barskt, minns Morgan Johnsson.
Han blev kvar nästan tio år. Under de sista åren bodde även hans fru i den lilla lägenheten innan paret flyttade till en större och barnen kom till världen. De träffades för övrigt på en kryssning till Helsingfors. Det var nyårsafton 1996.
Under de första åren fick Morgan lämna lägenheten när det var dags för Visfestival. Hansi ville disponera lägenheten för artister och personal under en vecka. Men det dröjde inte längre förrän Morgan blev en del av meddarbetarstaben. Under åren blev det många långa och djupa samtal med en öl i Hansis bastu. I den löstes många frågor runt och kring Visfestivalen.
– Jag började som chaufför, skjutsade artister och grejer över hela stan, berättar Morgan Johnsson
Det var i början av 1990-talet. Ansvarsområden skiftade och växte. Hansi hade stort förtroende för Morgan och sa åt sin son Calle Åstrand i slutet av sitt liv.
– Du måste ha med dig Morgan om festivalen ska gå vidare.
I dag är Morgan högst delaktig i Visfestivalen. Han sitter i bolagsstyrelsen (Hootis AB) och styr tillsammans med Calle Åstrand och Anna Hydbom Ulvaeus det mesta kring den. Alla har olika ansvarsområden. Morgon sköter det praktiska arbetet. Calle tar hand om grabbarna med slips och Anna om artisterna.
Morgan är inte så förtjust i den del av jobbet som kräver att han måste ut i offentligheten, hålla föredrag för turistnäring eller Rotaryföreningar.
– Det är bara att bita ihop och försöka. Jag är mer praktiskt lagd och försöker få Calle att ta sånt, säger han.
Hansis "arvingar" försöker förnya och förändra festivalen med varlig hand. Det som byggts upp under många år får intes raseras. Fler människor från Västervik har blivit engagerade i organisationen. Men det är tufft och ibland kan Morgan låta som ett eko av Hansi. Det är när vårt samtal rör festivalens ekonomi.
– Det är inget man kan leva på. Vi har knappt tagit ut något själva från bolaget och det är mycket jobb. Det går inte en vecka utan att det är något.
En nyhet sedan förra året för att tjäna pengar är att man infört VIP-platser backstage. Folk bjuds på lite mat och dryck innan vissångarna intar scenen då de betalande gästerna får ta plats bland den övriga publiken.
Morgan är Västervisgrabb. Han växte upp på Fredsgatan på Södermlam. Det var ett barnrikt område som gav möjligheter till mycket lek och stoj. Han minns hur han och kamraterna körde "speedway" på gångarna i området.
I det civila är Morgan anställd på Axalta, som har haft en rad ägare under åren. När han anställdes 1989, långt innan han fick guldklockan, hette företaget Beckers.
– Jag har stortrivts under alla år och skiftgången har gjort det möjligt att förena arbetet med Visfestivalen, säger han.