Axel Johansson är född på gården Segersgärde i Hallingeberg socken. Den låg inte långt från Hummelstad. Hans farföräldrar drev gården och hans föräldrar bodde där en tid när Axel var liten.
Den unga familjen flyttade till Almvik där Axels pappa drev taxirörelse och den unge gossen började och slutade skolan. Det var sexårig folkskola med fortsättnngsskola. Men fortsättningsskolan hoppade Axel av inför julen 1938. Det var nämligen så att stinsen på Almviks station och skolläraren var bekanta. Det blev avgörande för Axel Johanssons vägval i livet. Han blev anställd som biträde.
– Det blev mycket postarbete i början. Jag fick sitta i luckan och expediera, lämna ut pengar och post, minns Axel Johansson.
Men arbetsuppgifterna växlade på en liten station, förstås. I Almvik fanns det till exempel ingen elektricitet vid stationen när Axel var ung. Ledningarna var visserligen dragna, men fick inte kopplas in. Det fanns en inflytelserik dam som inte ville se sådana moderniteter i samhället... Axel och hans kamrater fick gå runt och fylla signallampor med råolja och fotogen istället när tågen skulle ledas på rätt spår.
När Axel Johansson började på NVHJ (Norsholm-Västervik-Hultsfred järnvägar) var det i en annan tid. Det var noga med att grusgångarna kring stationerna krattades varje lördag, att blommor och planteringar var rena från ogräs; bland personalen var klasskillnaderna tydliga, berättar han. Det märkte man på många vis. Det var inte bara uniformerna som förde tankarna till det militära. Banornas organisation var i stor utsträckning uppbyggd efter militära mönster.
– Men det där blev bättre med tiden. Gränserna suddas ut, förklarar han.
Axel Johanssons fortsatte på stationerna i Storsjö och Gamleby efter de första läroåren i Almvik. Han gick kurser och utbildade sig till tågklarerare. Han var 19 år då han tog sin examen. Det var 1942 och han fick vikariera på NVHJ:s många stationer.
– Jag har tjänstgjort på alla 19, från Skärkind till Vena, berättar han.
1944 ryckte Axel Johansson in i det militära. Det var mitt under brinnande krig och han blev som så många andra järnvägsanställda kallad till ett signalregementet, för Axels del blev det Frösunda i Solna. Det fanns en telegraf på järnvägen så Axel behärskade redan morsealfabetet. När värnplikten var över blev det beredskap i Uppland och Dalarna.
När kriget var slut återvände Axel Johansson till järnvägen. Hans plats blev vid stationen i Västervik; mellan åren 1955 och 1959 var han föreståndare vid Jenny station.
– Vi bodde i stationshuset, berättar han.
På den tiden var det liv vid Jenny station. Varje dag passerade 45–50 tåg, på väg mot Hultsfred eller Kimstad. 1959 var han tillbaka på stationen i staden och där var han fram till pensioneringen 1986. Under åren har han fått se många förändringar i takt med att kollegorna har blivit allt färre. 1964 breddades det vi numera kallar för Tjustbanan till normalspår. 1984 lades smalspåret till Hultsfred ner och betraktas i dag som ett industriminne.
Axel Johansson har alltid trivts med jobbet på SJ. Det har dessutom gett honom och familjen möjlighet att komma ut och se en del av världen bortom Hermanstorp. SJ-anställda och deras familjer hade fria resor i Sverige och förmånliga rabatter utanför landets gränser. Det utnyttjade familjen Johansson.
1949 förstatligades NVHJ och blev en del av SJ. Järnvägen som invigts 1879 var då 70 år. Axel Johansson tyckte det var bra att banan togs över av staten. Det blev bättre på alla vis, inte minst ekonomiskt. Det blev lite mer pengar i lönekuvertet varje månad.
På restaurang Slottsholmen i Västervik var det stor baluns när NVHJ försvann in i SJ. Det var flera hundra gäster som fick lyssna på landshövding enRuben Wagnsson. Han sade bland annat:
– Banan är nu i allsvenskan. Håll er kvar där!