Skälhem har alltid varit betydelsefull plats för Gunn och hennes syskon. När föräldrarna gått bort och jordbruket lagts ner behöll syskonen tomten. Gunns barnbarn är femte generationen som kan springa omkring på gräsmattorna utanför huset och stoja.
– Skälhem har alltid varit viktigt för mig, säger hon. Det släpper jag aldrig!
Så den där natten 1998 när åskan slog ner och lade huset i grus och aska var en skakande upplevelse. Hela hennes barndom hade utplånats av elden. Men det blev också första steget på en ny väg för Gunn och hennes syskon.
– Vi bestämde oss för att bygga upp allt igen.
Så 1999 lämnade Gunn Västervik och återvände till barndomens trakter och flyttade in i ett nytt hus. Det har hon aldrig ångrat. Hon har engagerat sig i Hallingebergs hembygdsförning, äntligen fått ett växthus som hon drömt om. Hon ser fram emot att ta det i besittning nu när vi vågar hoppas på sol och värme igen.
– Jag älskar blommor, säger hon.
När de fem syskonen växte upp på 1950-talet var det fullt av barn i den lilla byn. I alla tre gårdarna fanns det ungar att leka med. Det var lite av en Bullerbytillvaro för dem. Under somrarna växte barnaskaran ytterligare när "sommarbarn" från Göteborg kom till byn. I dag ser det lite annorlunda ut.
– Vi hade inga leksaker. Vi byggde kojor i skogen och lekte med kottar och annat som vi fixade själva, berättar Gunn.
Hennes föräldrar var lantbrukare. På gården fanns hästar och kor, höns och grisar. Alla hjälpte till.
– Mamma jobbade minst lika mycket i jordbruket som pappa, minns Gunn Green.
Gunn började skolan i Hallingberg. På den tiden var det så många barn att hon fick gå femte klass i Skaftekulla. Det åttonde och sista året i Ankarsrum.
När skolan var avklarad flyttade hon i till Västervik. Det var 1965. Hon började hjälpa en kusin med hennes barn. Sedan blev det många, många år inom vården på Västerviks sjukhus, först på barnavdelningen och senare på gynkliniken. Det blev 46 år innan hälsan satte stopp för att jobba fram till pensionsdagen.
– Jag har alltid trivts och gillat mitt jobb, säger Gunn.
Kontakter med patienter och deras familjer har gett mycket tillbaka, förklarar hon. Det har varit både glädje och sorg, förståss. Men glädjestunderna väger tyngst med facit i hand.
Gunn Green har inte bara gröna fingrar. Hon är en händig dam. Hon har handarbetat sedan hon gick i skolan. Det syns i hennes hem. På väggarna hänger många tavlor som Gunn har sytt och broderat. Men hon sitter inte alltid still. Hon älskar att dansa. Det blir minst två turer till motionsdansen i Gamleby varje månad.
– Men nummer ett är barn och barnbarn, säger hon.
Nu blir Gunn Green 65 år och pensionär på riktigt.
– Jag är bjuden på pensionärskaffet på sjukhuset i maj, säger hon.