Margaretas resa genom i livet började i Härnösand. Hon föddes i en familj som hade djupa rottrådar i Östersund. Hennes pappa var bankman. Det förde familjen, bland flera städer, till Jönköping.
– Det var 13 hemska år. Människorna var så förfärligt allvarliga, minns Margareta Ryberg.
Det fanns dock ljusglimtar i det småländska mörkret. De hittade hon i curlinghallen och i musiken. Under tiden i Östersund, några år senare, blev hon distriktsmästare i curling. Margareta var skipper, minsann! Försöken att dra igång curlingverksamhet i Västervik misslyckades dock.
Hon sjöng mycket under tiden i Jönköping, bland annat i dansband. Sången har hon fortsatt med och sjunger fortfarande i den lilla kyrkokören i Andreaskapellet i Västervik.
När skolan var klar, studenten firad tänkte Margareta sig en framtid som arbetsterapeut. Men eftersom hon tagit "den nya studenten" så blev hennes ansökan lite sen. I väntan på nästa försök återvände hon till sina föräldrars hemtrakter i Östersund.
– Jag hade tänkt stanna en sommar hos mormor, berättar hon.
Ödet och slumpen ville annat. Margareta tog det första steget på vägen som ledde till Västervik, fast det anade hon inte där och då. Hon hade en fem år äldre moster som var optiker. Hon "hängde" ofta hos henne i affären och såg vad hon och grabbarna gjorde. En dag tyckte den gamle chefen att hon skulle börja som lärling hos honom. Det gjorde hon. Hon hade handlaget, tyckte han.
– Det var en bra utbildning där praktisk utbildning i butiken varvades med teoretisk utbildning på olika kurser.
På en sådan kurs, för blivande optiker, träffade hon en optikerson från Västervik som blev hennes man under många år och pappa till hennes två barn.
Margareta jobbade med sin svärfar och make Håkan i butiken. Hon utbildade sig parallellt till färg- och stilkonsult. Under nästan tio år drev hon en butik i Västervik som sålde damunderkläder.
I slutet av 1990-talet förändrades Margareta Rybergs liv radikalt. Hon fick diabetes som till slut ledde till att hon tvingades amputera ett ben.
– Jag förfrös båda fötterna vid en promenad med en väninna, förklarar hon.
Det blev några tuffa år. En handikappad dam 50+ var inte så het på arbetsmarknaden fick hon erfara. Margareta hittade till slut ett jobb som telefonintervjuare. Det passade utmärkt.
– Vi gjorde bland annat undersökningar åt Trafikverket, berättar hon.
Livet som handikappad har hon lärt sig att leva med.
– Det finns fantastiska proteser nu. Jag har två. En till vardags och en till fest.
Den senare kan hon ha högklackade skor till. Men – trots högtidsdagen – så blir det nog vardagsprotes i dag. Margareta är på väg att bryta upp och flytta.
– Fest blir den 13 april – då bör både katten och jag ha fått lite ordning!