Gudrid tar emot i något så lyxigt som en egen skrivarstuga, en ombyggd 1700-tals drängstuga. Den ligger ett stenkast från bostadshuset en halvmil utanför Horn, mitt ute på landet. Skrivarstugan är ett av de tre hus Gudrid och hennes man äger på den avstyckade gården, som tidigare ägts av Svenska Riddarhuset.
I skrivarstugan, som var hennes söners fristad när de var tonåringar, skapar hon sina texter. Förutom krönikor skriver hon lyrik och texter till musik och hon har gett ut flera böcker. Den första, Nära livet, kom ut 1996. Sedan dess har det blivit ytterligare sju böcker och Gudrid är också en flitigt anlitad föreläsare. Nästa projekt är en sagobok som kommer ut under nästa år.
I de krönikor hon skriver för VT kommer läsarna att få både en allvarlig och en skämtsam sida. Ibland berör krönikorna allvarliga saker och manar till eftertanke. Ibland skriver hon med humor om sitt alter ego, Signe med Cykeln – en kvinna i sina bästa år som har sina egna funderingar, ofta med klurig underton, kring det hon upplever.
– Min lyrik bottnar oftast i allvar, därför är det befriande att få varva med krönikorna om Signe och mina folkliga skrönor på rim och dialekt, säger Gudrid.
Gudrid Hansen växte upp som yngst i en syskonskara om sju barn och hennes karriär har varit brokig. Under 25 år jobbade hon på Sydved där hon servade ledningen och jobbade med marknadsföring och texter. Egna företaget Mea Verba startades 2000. Därefter drev hon Café Columbia och Kisa Emigrantmuseum under många år. Men sedan 2010 jobbar hon helt hemifrån med sina texter och föreläsningar.
Vad kan de läsare som inte tidigare är bekanta med dig förvänta sig?– Tankar om livet i största allmänhet och det som är människans glädje och sorg att få uppleva. I mina skrönor blir det mycket humor och galna upptåg och folklighet.
Om man inte känner dig, eller ditt alter ego Signe, vad bör man då veta?– Mina texter speglar nog min personlighet rätt bra. Från vemod och allvar går det väldigt snabbt till skratt och fantasi. Jag känner alltmer hur viktigt det är att beröra med glädje. Och det är i glädjen jag gärna lutar mig mot Signe med Cykeln. Hon är fräck, framfusig och skräder inte orden vid orättvisor. Både Signe och Gudrid gillar folk, men i Signes fall finns ett undantag – grannkärringen Britta Besk.
Vad har du själv för relation till Västerviks kommun?– En trivsam kommun, alltid med trevliga möten! Har varit där en del och framträtt. I slutet av 1990-talet var jag två gånger på Visfestivalen i egenskap av textförfattare då gruppen Josefine & Odjuren stod på scenen.