Elwira Pyrrhus var barnmorska i Odensvi socken i slutet av 1800-talet. Den 30 augusti 1891 fick hon tillstånd av sockenstämman att öppna en diversehandel i sin bostad. Hon bodde intill kyrkan. I affären fick hon inte sälja öl och sprit, och inte på kredit.
Om detta läser jag i Boken om Odensvi som gavs ut av Odensvi Hembygdsförening förra året. En kort notering i kapitlet om affärer.
Hembygdsböcker, låter det tråkigt och mossigt? Någon som samlat gamla skrönor och gjort en bok som bara intresserar de redan invigda?
Så är det så klart inte. För oss som forskar på mikronivå är hembygdsböcker en fantastisk källa till kunskap. I Odensvi har släktforskare och hembygdsforskare gått ihop och gjort en egen bok om sin socken med grund i den egna forskningen. Det är en fantastisk bok.
Inte bara för dem som har anknytning till Odensvi. Det har inte jag, för mig är Västrum hemsocken. Men jag läser ändå med stort intresse den här boken, där Elwira Pyrrhus bara är en av många människor jag får möta.
Boken får mig att tänka på hur det var på den tiden. Inget BB, barn föddes i hemmen med socknens barnmorska som hjälp. Ingen föräldraledighet, inga pappadagar.
1891 föddes 44 barn i Odensvi socken. Kanske var det inte tillräckligt att försörja sig på, och hon öppnade affär för att få en bättre inkomst. Att vara barnmorska och att driva affär var ett par av dåtidens ganska få yrken som var öppna för kvinnor. Men det var också vid den här tiden som sådana ramar började luckras upp och kvinnor fick större tillgång till arbetsmarknad och näringsliv.
En liten notering i en hembygdsbok som gör att jag reflekterar över historien, och en annan kvinnas liv för hundra år sedan. Det är så litteratur fungerar, oavsett om det är en hembygdsbok eller en stor roman. Den väcker tankar och bidrar till vår förståelse av omvärlden.
Bruno Tjärvar på gården Målen utanför Loftahammar har skrivit en en annan sorts hembygdsbok. Här berättar han om sin livsresa, från barndomen i Kalmar till pensionärslivet i dag. Vissa delar är kanske bara av intresse för hans familj, men annat är desto mer intressant för oss utomstående läsare.
Boken heter Allting har en ände – men Kalmar län har två och gavs ut i våras.
Som barn växte han upp vid Berga gård norr om Kalmar. Det var på 30- och 40-talet. Hans far var inspektor på gården, sedan arrendator, och gift med skollärarinnan i Berga skola. 1942 köpte föräldrarna den lilla granngården Trollbacken.
Då var detta utpräglad landsbygd utanför stan. Men det förändrades snabbt. I stort sett på Trollbackens gårdsplan står Kalmar nya vattentorn sedan tidigt 70-tal. Just då var stadsdelen Berga i Kalmar min hembygd och ingick i stadsbebyggelsen.
I boken berättar Bruno Tjärvar om Berga, Trollbacken, Funkabo och omgivningarna här. Sådant som jag inte haft en aning om, trots att jag bodde där i nästan tio år när jag var ung. Nu när jag läser om det minns jag gamla hus som fanns då, och hur vägarna gick. Hur det nya blandats med det gamla.
Det är detta jag gillar med hembygdsböcker. De visar mig spåren till historien, på så många olika sätt.