Överums musikkår har gamla anor – förmodligen från mitten av 1880-talet. I dag är kåren högst livaktig även om det inte är så många som har sin försörjning och bostad i Överum längre.
Det var inte ovanligt att regementsmusiker bara hade anställning vid sina regementen under sommarhalvåret förr i tiden. På vintrarna reste de runt och lärde amatörer att spela; bland annat på bruksorterna. Så gick det säkert till i Överum också.
Under åren har intresset varierat. Under andra världskriget låg kåren mer eller mindre i malpåse. När det behövdes blåsmusik i Överum efter kriget fick Åtvidabergs blåsorkester rycka in. Men det gillade inte den legendariska bruksdisponenten Carl Sundberg, som styrde med det mesta i Överum under sin tid. Idén till en ny musikkår föddes och musiklöjtnanten Ernst Melin fick i uppdrag att se till att Överum hade en musikkår värd namnet till 300-årsjubileet, 1955.
På den vägen är det. I dag har kåren flera unga medlemmar. Jacob Jonsson, 14 år, spelar till exempel med sin morfar och mamma. Hans morfarsfar var också en gång aktiv i orkestern. I familjen Dahl är man inne på tredje generationen; bröderna Mats och Per-Erik Dahl har sina barn med i orkestern. Det började själva spela tillsammans med sin pappa Erik och hans bror Gunnar. Per-Eriks dotter Emma är yngst, nio år, och spelar althorn.
– Det är kul. Jag ska snart börja träna varje dag, säger hon.
Camilla Jonsson, som är dotter till Bruno Thornborg och mamma till Jacob Jonsson, tror att barnens tidiga kontakt med marschmusiken gör dem mer mottaliga för något som andra kanske tycker är lite mossigt.
– Men vi försöker anpassa repertoaren lite grann till ungdomarna och spelar mer än bara marschmusik.
Hon berättar att man också skriver om och förenklar stämmorna så de mindre erfarna kan hänga med. De lägger också upp repetitionerna så det inte ska inkräkta på skolan och läxläsning.
– Jag åker själv med fyra elever från Åtvidaberg till våra veckoövningar. Vi är med till halvtid, fikar och åker sedan hem, säger han.
Hon tror att när man från barnsben är van att höra och vara med när musikkåren spelar så märker man hur uppskattad den är av publiken. Och hur pampigt det ser ut när kåren marscherar. När de sedan får möjlighet att få prova så upptäcker de det som så många vittnar om:
– "Lyftet" som kommer när alla tillsammans får det att stämma, Camilla Jonsson.