Gamla Slottsholmen brann ner 1950. Två år senare invigdes den byggnad som nyligen revs. Vi kommer att få anledning att återkomma till den vad det lider, var så säkra...
Så i dag tänker vi uppehålla oss en liten stund vid Spejande sjömannen och hans historia. Den börjar 1933, året Västervik firade 500 år. Tanken var att statyn skulle invigts i samband med utställningen i juni. Men så blev inte fallet.
Arbetet försenades på grund av en långvarig och segsliten stenhuggarstrejk. Den lamslog flera av stadens många stenhuggerier. Den högtidliga invigningen fick skjutas fram till en mörk och kall decemberdag samma år.
Under åren har sjömannen, sin storlek till trots, levt ett rörligt liv på Strömsholmen... Han har flyttat ett par gånger innan han fått sin nuvarande placering. Men här på bilden står han på sin ursprungliga plats vid den gamla bron över Stora strömmen eller Stegeholms kanal som de gamle sa förr. Den skarpsynte kan kanske se att man uppmanas att köra sakta över bron.
Sjömannen är gjord i diabas från trakten. Det var flera män inblandade i skapandet. Konstnären Ragnar Alyre ritade skissen. Han var född på Gotland men växte upp här i Västervik. Han var redan en framgångsrik konstnär vid den här tiden. I sin ungdom var han frivillig soldat. Han slogs på den vita sidan både i finska inbördeskriget 1918 och året efter i Estlands befrielsekrig.
Av Alyres skiss tillverkade sedan skulptören Sten Flink en gipsmodell, som de båda stenhuggarna David Karlsson och Fridolf Gustavsson hade som förlaga när det gav sig i kast med att bearbeta stenen.
Det var en riktig bjässe. Det krävdes ett granitblock av det större slaget – 14 ton närmare bestämt. Blocket hade hämtats från Vinö kalv. Sjömannen är två meter hög. Tillsammans med fundamentet, som arkitekten Albert Flink ritat, reser sig han sex och en halv meter upp i luften och blickar ut över Skeppsbrofjärden.