Miljön kring gamla vattentornet ser något dyster ut. Det kan vi se på bilden som Kalle Henriksson har lånat oss. Bilden är förmodligen från den tiden när tornet var nybyggt. Smedjegatsbacken ser ut som man befann sig i en krigszon.
Vid sekelskiftet var det stadens många brunnar som var den enda vattentäkten. Det var ett knog att släpa på vatten i tid och otid. Frågan om Västerviks vattenförsörjning hade legat i långbänk under många år. Redan 1896 diskuterades en vattenledning. Stadens fäder beslutade att en undersökning skulle göras. Det var det välsignade spritvaruberedningsbolaget, som stod för fiolerna. Spritbolaget bekostade mycket av Västerviks utveckling! 1903 fanns det en färdig plan och ett kostnadsförslag för vatten och avlopp.
En pumpstation anlades på Paradistomten vid Bredgatan i början av 1900-talet. Det var ett suggasverk som stånkade och dunkade. Det var mycket störande för omgivning.
Hasse Hjertqvist berättar i sin bok "Västervik i mitt Hjerta" att hälsovårdsnämnden redan på 1800-talet hade koll på kvalitén på vattnet våra förfäder skulle dricka. 1881 genomfördes en större undersökning av den kemiska stationen i Kalmar. I den framgick det bland annat att brunnen vid torget hade "klent vatten, misstänkt för att vara något smittat av förmultnade djurämnen." Låter vare sig gott eller särskilt hälsosamt.
Hur som helst så var stans dricksvatten inte av den bästa kvaliteten. Samtidigt som arbetet med pumpstationen pågick så reste sig det gamla vattentornet mot skyn. Det blev 42 meter högt. Reservoaren rymde 500 000 liter och ett ledningssystem med vatten- och avloppsrör byggdes ut. 1914 noterade VT att det fanns 43 badrum i staden och 307 vattenklosetter, som var anslutna till vattenverket.