Kalle Henriksson och en rad andra herrar, tillsammans med Sonja Erdmann ger oss stöd för den teorin. Men det finns en avvikande mening. Bo Carlsson i Västervik känner igen bilden. Hans pappa berättade att det var Sture Larssons begravning.
– Bilden skulle vara från begravningen av den unge Västerviksgrabben som dog i Ådalen 1931, säger Bo Carlsson.
Sture Larsson blev ett av militärens offer i Lunde för drygt 80 år sedan. Hans stund på jorden blev kort. Han blev bara 19 år. Den 30 mars hade han mönstrat på Oskarshamnångaren Sirvald. Ångaren låg vid Svanö och lossade kol de där så ödesdigra dagarna. Larsson var inte på något sätt inblandad i konflikten. Han var bara en nyfiken ung man som var på fel plats vid fel tillfälle. Han hade utan befälets vetskap gett sig i väg till Kramfors för att titta på demonstrationen. Han följde tåget mot Lunde när han träffades av en rikoschett.
Så vi svävar kanske ännu i osäkerhet om vems begravning det var. Kalle Henriksson har dock mer att berätta om minolyckan vid Glasbruket.
– Min mamma, Anna-Lisa, bodde i Glasbruksvillorna som barn, berättar han.
Det var bara försynen som räddade henne och många andra från att också bli offer för minan, som krävde tio människors liv.
– Det var många som hade varit framme och tittat på minan innan den exploderade, berättar Kalle Henriksson.
Nästan hela arbetsstyrkan på Tannin, som låg inte långt från platsen var där. När minan exploderade hördes det vida omkring.
– Även inne på Tannin, säger Kalle Henriksson.
Men Sonja Erdmanns släktingar hade inte samma tur. Hennes farfar Karl Emil Berg och hans svåger Anton Karlsson blev båda offer för minan. De begravdes den 13 maj 1918, en vecka efter katastrofen, tillsammans med överkonstapel Karl Valdemar Thorell.
– Det kan väl vara överkonstapeln i den första vagnen, funderar Sonja Erdmann.