Det berättar Lars Lang från Västervik. Han är släkt med bröderna. När de fem pojkarna blev föräldralösa fanns det ingen som kunde ta hand om dem. De hade det fattigt och eländigt. Därför beslutade maktens män i socknen att de skulle auktioneras bort till lägstbjudande. Det var inte ovanligt att man löste problem med föräldralösa barn på det viset under 1800-talet och början av 1900-talet.
Det var fattigdom, sociala problem och dödsfall som kunde vara orsaker till att barn blev utauktionerade. Det var den som bjöd lägst och var villig att ta emot minst ersättning från socknen som fick ta hand om barnet.
Det är i dag lätt att förfasa sig över hur barnen behandlades. Det gjorde man för övrigt redan på 1800-talet. I tidningar från den tiden kan man se att det var en livlig debatt där förfarandet ifrågasattes och det påpekades att det fanns familjer som enbart tog barnen för den ekonomiska ersättningen och inte brydde sig om barnets väl och ve.
Hur det var för bröderna Johansson vet vi inte. Men uppenbarligen trivdes de inte i sitt nya hem. De rymde nästan omedelbart in till Västervik där de hade släktingar som kunde hjälpa dem.
– Jag tror att några av dem bodde hos min farmor i Ulriceborg 1 och hon hade dem i maten, berättar Lars Lang. (Ulriceborg låg i Allén intill Rosavilla kan vi tillägga).
Pojkarna fick jobb på Tändsticksfabriken och Lars Langs farmor såg till att pojkarna fick mat även dit. En av hennes söner fick som 7-åring traska den långa vägen mellan Ulriceborg och Tändsticksfabriken med matlådor.
1918 blev det förbjudet att auktionera ut barn när Sverige fick en ny fattigvårdslag. Men på landsbygden lär förfarandet fortsatt en bit in på 1920- talet.