Kalle Henriksson har ett starkt intresse för stans sjöfart och dess historia. Han vet och kan en massa. Han tillbringade många eftermiddagar i hamnen i sin ungdom. När skolan var slut stack han ner till kajen för att, bland annat, få chans att tala tyska med sjömännen.
– Under de eftermiddagarna lärde jag mig mycket tyska, berättar han.
I dag hjälper han oss att räta ut några av frågetecken kring bilden som vi publicerade på julaftonen där man såg hur man lossade kol en dag 1938. Det var både slitsamt och farligt att balansera tunga skottkärror av trä, fyllda med kol på några löst liggande plankor i hamnen.
Kalle Henriksson berättar om fartyget:
– Jag såg direkt att det inte var någon skuta. Båten på bilden är ett stålfartyg, säger han. Ankaret är ett patentankare och sådana förekom inte på skutor. De satt i ett "klys" – öppningen i fartygets sida för kätting och ankare.
Han berättar vidare att kranen till höger om mannen på ställningen vid båten kallades "Osten". Det var hamnens stationära lyftkran, som är borta och ur drift sedan länge. Varför den kallades för "Osten" är något oklart. Förmodligen har det att göra med att fundamentet på kranen var rund som en ost.
Västervik hade vid den här tiden två mindre stålfartyg, inte större än 500–600 ton. Namnen var m/s Anita Hans och m/s Inez Hans och gick med kol. Båten på bilden kan vara tysk eller holländsk, tror Kalle Henriksson. Tyska och holländska "bakladdare" kom ofta hit med kol.
– Namnet "bakladdare" är dialektalt. Det finns inte i Akademiens ordlista tror jag, säger Kalle Henriksson.
Fartygen kallades för "bakladdare" av den anledningen att allt var placerat i aktern; byssan, hytter, maskin med mera.