Blanche hade många strängar på sin lyra. Han var inte bara en folkkär och populär författare. Han var också en av de ledande männen bakom skarpskytterörelsen (se faktaruta). Tack vare sitt engagemang i skarpskytterörelsen kom han till Västervik en augustidag 1865.
I riksdagen hade han vältaligt pläderat för skarpskyttarnas sak. Men det hade inte varit lätt alla gånger. Det fanns grupper som såg med skepsis på rörelsen, eller som någon uttryckte saken: "Vid tillfällen av politisk agitation dessa beväpnade corpser skulle kunna utöva terrorism mot andra samhällsmedlemmar".
Blanche övertygade motståndarna, med eldande tal, att de inte hade något att frukta.
I Västervik var skarpskytterörelsen stark. Föreståndaren för navigationsskolan, sjökapten Carl Ludvig Aspelin, var ledare. Aspelin bodde i skolan som höll till i Ludvigsborgs mangårdsbyggnad och där fick rörelsen också sitt "hem".
Den 9 augusti för 150 år sedan hade Blanche besökt vänner i Gamleby. På vägen hem kom han till Västervik med båt och blev hyllad av Västerviks skarpskyttar, bland annat av min farfarsfar Seth. Han var 20 år då.
Den store författaren bjöds in till Ludvigsborg där stadens skarpskyttar visade upp sina färdigheter. Övningarna var svettiga. Skarpskyttarna släckte sin törst genom att fylla sina uniformsmössor med vatten från en pump. Den store förefattaren var också törstig. Men ingen hade någon mugg till hands. Seth fann på råd. Han sprang bort till pumpen och fyllde sin mössa med vatten och bjöd den store författaren. Han lät sig väl smaka och skrattade gott, står det i släktkrönikan.
Övningarna avslutades med en "splendid sexa" på Ludvigsborg. När middagen var över kom bålen fram. Det började med att det skålades för konungen och följdes av många skålar och tal under kvällen...
Blanche berättade bland annat att han aldrig varit i Västervik. Men på en av sina många resor mött en man härifrån. Det var i London. Han hade inte pratat svenska på ett tag när han gick i hamnen och fick se den blågula flaggan vaja för vinden på ett fartyg. Det visade sig att fartyget hörde hemma i Västervik. Befälhavaren fanns inte ombord. En äldre matros bjöd in honom för att tömma ett glas av den "svenska nektarn".
Festen på Ludvigsborg tog slut fram på småtimmarna. Skarpskyttarna marscherade till Skeppsbron med sin celebre gäst där kompanichefen höll tal och skarpskyttarna sjöng.
Skandalen då? Så här var det. Blanche hade en bitter polemik med Aftonbladet och dess medarbetare Carl Jonas Love Almqvist i den så kallade "Det-går-an-striden". Blanche hade kritiserat Almqvists novell Det går an i en tidning och skrivit parodin Sara Widebeck (1840) baserad på Almqvists verk.
Almqvist kontrade med att i en insändare ta upp Blanches oäkta börd. Den har gått till historien som det "Almqvistska dådet".
Blanche blev fullständigt rasande och utmanade Almqvist på duell. När Almqvist inte lyssnade spottade Blanche honom i ansiktet vid ett möte på Strömparterren. Detta väckte en enorm skandal – milt sagt.
Tre år efter besöket i Västervik – på väg till avtäckandet av Karl XII-statyn i Kungsträdgården – avled han helt hastigt.