Många Västerviksbor känner säkert igen Maj Rondahl. Med stark integritet, ett bestämt sätt – men också med en förmåga att kunna lyfta människor – har hon synts inom stans restaurangnäring i flera decennier. För två år sedan pensionerade hon sig från sin tjänst som lärare på restaurangskolan. Men det betyder inte att hon har slutat jobba.
– Jag har hjälpt till att styra upp på museets restaurang på Kulbacken, jag har jobbat extra på restaurangskolan. December 2016 var jag på Operakällaren i Stockholm, där jag hade visst ansvar för julbordet, berättar hon.
Utöver detta är Maj Rondahl också mångårig medarbetare på Visfestivalen i Västervik. Hon sitter i styrgruppen, och har varje sommar ansvar för maten till personal och artister på festivalen.
Att hon skulle hamna i restaurangbranschen var ingen slump. Mamman blev ingången, då hon drev egen kaférörelse och jobbade på flera restauranger i stan. Maj kom tidigt in som praktikant på Domusrestaurangen, ett av de ställen där hennes mamma jobbat.
Men egentligen hade hon tänkt sig en karriär som dekoratör.
– Efter skolan hade jag praktik på ett ritkontor och trivdes bra med det.
Bara 15 år gammal hade hon träffat sin blivande man, Åke. Han var sju år äldre än Maj och hängde i samma kretsar som hennes bröder.
– Han var världens mest omtänksamma människa, säger Maj.
Paret gifte sig när Maj var 17 år. I rask takt föddes tre barn – Lotta, Dennis och Lisa. Under småbarnsåren jobbade Maj extra på Domusrestaurangen, bland annat med frukostserveringen.
Sedan barnen flugit ut levde Maj och Åke ensamma några år. Men 1998 blev Maj änka, då Åke drabbades av en hjärtinfarkt och avled, 57 år gammal.
Maj Rondahl föddes Nilsson och växte upp i Toverum. Syskonskaran var stor, Maj var näst yngst av elva syskon. När hon var tio år gammal flyttade familjen till Västervik och Breviksområdet, delvis för att de många barnen skulle få närmare till skolor och jobb.
Att växa upp med så många syskon, var ingenting som Maj upplevde som jobbigt. Tvärtom.
– Vi hade inte så mycket pengar men jag kände ändå aldrig att jag saknade något. Mamma sydde mycket kläder själv och ofta sju likadana klänningar till mig och mina systrar.
Pappan var egen företagare och smed. Han byggde bland annat lastbilsflak och skodde hästar. Han hade dessutom en musikalisk ådra och spelade orgel.
– Men själv ärvde jag inte musikaliteten. Vi hade orgel hemma men jag lärde mig bara spela halva Gubben Noa, säger Maj.
Däremot ärvde hon moderns konstnärliga sida.
– Hon ritade mycket och hade alltid en stor rulle vitt papper hemma, som vi barn kunde rita på.
Tack vare den stora syskonskaran har även den utökade familjen blivit stor.
– Mamma och pappa hade 42 barnbarn, säger Maj och berättar hur den stora släkten regelbundet brukar samlas till kalas.
– Sist vi träffades var vi över 90 personer.
Familjebanden är viktiga för Maj och hon känner sig privilegierad som har en släkt som gillar att träffas.
– Jag brukar säga till dem som har konflikter med sina syskon och föräldrar att skärpa sig. Familjen är inte utbytbar.
Efter en avstickare på fem år till Västergötland, återvände familjen Rondahl till Västervik under 1980-talet. Maj började pendla till Åtvidaberg, där hon undervisade på en turism- och hotellutbildning. I fem år stannade hon där och lärde eleverna allt från servering, vinkunskap och kallskänk till hur man rensar golvbrunnar i ett kök.
När hon återvände till Västervik fick hon i uppdrag att hålla kurser för arbetslösa i Folkets hus-restaurangen. Därefter fick hon ett erbjudande om att driva konferensanläggningen Ströget, i nuvarande Alphaskolans lokaler. Där stannade hon till år 2000, då hon sålde rörelsen.
Två år senare var hon tillbaka i skolans värld, då Västerviks kommun startade en restaurangutbildning i Saluhallen. Maj gjorde sig känd som en hård, men rättvis lärare, som inte drog sig för att läxa upp de elever som inte skötte sig.
– Ibland måste man det. En del ungdomar nuförtiden är väldigt respektlösa. Men jag tror att alla barn är bra råmaterial. Man får inte dalta bort det bara, säger hon.
Men Maj var inte enbart hård, menar hon.
– Det går inte bara att vara en surkärring som kommer in och gnäller. Jag är noga med att ge beröm också. Får man beröm, så växer man. Och det har varit väldigt givande att jobba med ungdomarna säger hon och nämner, förutom tiden i restaurangskolans lokaler även vin- och matresor hon gjort ihop med restaurangskolans avgångselever, samt kollegor.
– Vi har varit i Frankrike, på Sicilien, på Mallorca. På Mallorca finns en jättefin restaurangskola som vi besökte, och vi åt även på en fin Michelinkrog där och fick en guidad tur av ägaren i Palma.
Majs sätt visade sig vara ett vinnande koncept och många gamla elever hälsar i dag uppskattande på henne. Dessutom har många gjort sig fina karriärer på restauranger runtom i världen. Ibland tack vare Majs kontakter och känningar.
– Man måste inte bli kändiskock för att lyckas, säger hon.
När hon nu fyller 70, har hon kluvna känslor till sin ålder.
– Nu när jag sitter och berättar om allt jag varit med om känns det som om jag är 200 år. Och visst kan jag känna åldern i lederna ibland. Men jag känner mig inte gammal. Jag umgås mycket med yngre människor och minns min mamma, som hade roligt och skrattade in i det sista.