– Det tycker jag är det viktigaste. Att man ser människan och inte allt runtomkring, som religion och kultur. Om alla tänkte så skulle det nog vara mindre krig i världen, säger hon.
På torsdag, den 11 januari, har det gått exakt 50 år sedan Vibhu Patel föddes i afrikanska Uganda – av indiska föräldrar. I samband med att arméchefen och tidigare tungviktsboxaren Idi Amin störtade den sittande presidenten och trädde fram som diktator i början av 1970-talet, blev läget tufft för de många indierna i landet. Vibhu, hennes mamma och syskon lyckades fly med båt till Indien medan pappan flydde till Österrike. Först 1975 kunde familjen återförenas i Sverige.
Vibhu har bara vaga minnen från krigets Uganda, men djupt inne i henne finns traumatiska upplevelser lagrade.
– När jag ser bilder på alla som flyr med båt över havet i dag får jag en klump i magen. Och jag har alltid varit rädd när jag hört smällar, berättar hon.
Anpassningen till det svenska livet gick mjukt och bra för familjen som lyckades med konststycket att kombinera de båda kulturerna. De höll fast vid hinduiska traditioner, kultur och religion, men anammade även det västerländska livet. Det fanns krafter omkring familjen som inte tyckte om den försvenskning som de genomgick, men Vibhu är glad att familjen gjorde sina egna val kring hur de ville leva.
– Vi var inga sådana barn som inte fick gå på klassfester och så. Vi fick gå. Men pappa hämtade oss på tidpunkter som inte andra föräldrar gjorde, säger Vibhu och ler åt minnet.
På den tiden var det inte lika vanligt som i dag med invandrare från andra kulturer i Sverige, så Vibhu upplevde att hon och familjen mest möttes av nyfikenhet.
– Många tyckte att vi var exotiska, spännande och vackra, säger hon.
Vi träffar Vibhu i den spelbutik hon driver i Västerviks centrum. Det är en stund kvar till öppningsdags, men Vibhu har varit där tidigt och förberett allt inför den anstormning hon vet kommer när hon öppnar. Många av kunderna är stammisar och kommer dagligen för att byta några ord med Vibhu och de andra kunderna, och för att spela några rader. Spelbutiken har blivit som deras fritidsgård, oavsett om de är unga, medelålders eller äldre och Vibhu ser att mötesplatsen fyller en social funktion för många.
Även för hennes egen del är kunderna en viktig del av livet. De är en av hennes ”familjer” som hon beskriver det. De övriga är Vibhus egen kärnfamilj bestående av make och två tonårsbarn. Samt ”karatefamiljen”, med medlemmar i olika åldrar och med olika bakgrund.
Just att respektera alla oavsett kultur eller religion är en grundpelare i Vibhus liv och det är kanske inte så konstigt. Med en brokig bakgrund och många upplevelser i bagaget har hon lärt sig att just olikheter kan vara berikande och spännande. Och att man, i stället för att försöka ändra på andra, kan lyssna, fråga och acceptera.
En del av resonemanget grundar sig i hinduismen, den religion hon själv är fostrad i. Vibhu lever fortfarande med utgångspunkt i hinduismen, även om hon inte är aktivt utövande.
– Men allt jag gör grundar sig i religionen och de bakslag jag upplever i livet stärks upp av religionen, säger hon och startar ett långt resonemang om människors lika värde, om respekt, lojalitet och vänskap samt om vikten av att inte slösa tid och energi på att gräva ner sig i tråkigheter.
Hon har varit med om sådana också, men valt att inte låta dem ta över. I stället försöker hon vara en positiv människa som vågar göra fel ibland. Och som försöker möta sina medmänniskor med ett leende.
Det gäller även i familjelivet. Det hektiska livet som egen företagare med arbetstider som oftast långt överskrider en normal 40-timmarsvecka skulle kunna få vilken familj som helst att krokna. Men i stället har Vibhu och maken Babis snarare blivit tajtare av att försöka få ihop pusslet tillsammans.
– Det är klart att även vi har haft jobbiga stunder, men vi har något som binder ihop oss och vi ger aldrig upp. Det gäller bara att rida ut stormen när det är tufft. Bara viljan finns där så klarar man det, säger hon.
Kärlek är förstås också en bidragande orsak. Den har funnits där länge nu. Paret var i 20-årsåldern när de träffades. Babis jobbade som vakt på ett diskotek och Vibhu var där efter sin systers bröllop.
– Jag såg honom, började prata med honom och föll pladask. När jag kom hem den kvällen sa jag till min mamma att ”nu tror jag att jag har hittat min make”, säger hon.
Föräldrarna hade helst önskat att deras dotter träffade en indisk man. Men när de såg hur hon kände för Babis – född i Sverige av grekiska föräldrar – var det ingen idé att försöka övertala henne.
Bröllopet blev däremot ett traditionellt indiskt.
– Jag hade alltid drömt om att få stå som indisk brud och så blev det. Vi gifte oss i slottsruinen som blev som ett slags symbol för vår kärlek – den är stark och har stått där länge och överlevt krig och stormar.
Några minuter innan öppningsdags kikar flera par nyfikna ögon in genom glasdörren till spelbutiken. Vibhu släpper in ett gäng äldre män, hälsar igenkännande på dem och byter några ord. Där, i händelsernas centrum, trivs hon som bäst, och det lär dröja många år innan hon trappar ner på takten.
– Visst kan det vara lite mycket ibland, men samtidigt kan jag sitta hemma och längta hit. Till min andra familj, säger hon.