Ibland behöver han neka, eller återkalla, serveringstillstånd. Det kan ske om någon fått skatteskulder eller dömts för brott. Det händer att folk blir riktigt arga. "Men jag har aldrig behövt vara rädd", säger Bo Essén.
I mitten av det glada 70-talet landar tolvåriga Bo Essén och hans familj i Västervik. Här har han blivit kvar, även om det blivit några avstickare på vägen.
– Jag gick aldrig gymnasiet. Jag hoppade av skolan och blev kockelev på Hörnan istället. Sen blev jag pizzabagare på Torino. Men efter ett tag tröttnade jag på att bara vara ledig måndagar och tisdagar. Alla kompisar var ju lediga på helgen.
Vi sitter i Bo Esséns ganska rymliga kontor på Lunnargatan. Han har kavaj över polotröjan och februariregnet strilar utanför fönstret.
Kommunjurist, alkoholhandläggare och evenemangslots, är hans titlar.
Hösten 2023 uppmärksammades han lite extra eftersom han jobbat 20 år i kommunens tjänst.
Han berättar om toppar och dalar. Viktiga avtal som slarvas bort. Krögare som fallit i gråt när ekonomin inte gått ihop. Arbetet mot försäkringsbedragare, då en välklädd man med en "försvunnen" dyr bil visade sig jobba på pizzerian intill kontoret. Och så viljan att se företagen lyckas.
Men hur hamnade en skoltrött kock här?
Vi tar oss tillbaka till 1980-talet, då Bo precis som alla andra i sin årskull blev inkallad till militärtjänstgöring. Han blev placerad som förste kock på skeppet Gladan.
– Vi åkte den 9 januari minns jag. Det var kallt, och vi åkte buss ner till Karlskrona, jag och en massa andra. Sen körde vi igång ganska direkt.
Han har många fina minnen från lumpen.
– Det var roligt. Vi fick segla genom hela Europa.
– Vid ett tillfälle skulle vi segla från Fredrikshamn till Greenock i Skottland, och det tog fler dagar än man räknat med, så vi fick ransonera vatten och sådär. Och oj vad det gungade.
Första och enda gången Bo blivit sjösjuk var när han stod i ett kök blott några kvadratmeter stort och lagat mat åt 48 man. Vad som hamnade i kastrullen i skåpet låter vi vara osagt.
Efter lumpen följde några års ströjobb.
Han hann också återvända till en tidigare arbetsplats: Electrolux i Västervik.
I slutet av 1980-talet hade Electrolux fler än 1 600 anställda i Västervik.
20-nånting-åriga Bo tyckte att de förtjänade löneförhöjning.
Utan fackets vetskap råkade han starta strejk på fabriken.
Cheferna blev förbryllade, och i facket blev de förbannade över att han brutit mot konfliktordningen. Men högre lön fick de.
– Det kändes jättebra. Sedan fick jag vara med i fackklubben och resa runt och hålla kurser i fackligt arbete för ungdomar. Jag har alltid gillat att prata framför folk, berättar han.
På Bos kontor finns en del inredning som påminner om de trevliga minnena från lumpen, då han var förste kock på skeppet Gladan.
Innan han började studera till jurist hann han också med ett halvår på Teneriffa, och jobbade med att sälja Timeshare-lägenheter, alltså andelar i semesterortens hotell. Fast han sålde inte någon. Han tyckte att arbetet gick ut på att lura in människor i ofördelaktiga avtal.
– Jag kunde inte stå bakom det. Så jag lockade in kunderna men viskade åt dem att inte köpa något, haha.
När hans dåvarande flickvän började plugga till jurist hakade Bo på. Han har alltid varit samhällsintresserad. Men först krävdes två år på folkhögskola, och ett riktigt bra betyg på högskoleprovet. 30 år gammal kom han in på juristlinjen i Lund. Han specialiserade sig på skadestånd och försäkring, sjörätt, och internationellt skiljemannaförfarande. Skiljemål är tvister som avgörs utan en domstol, och som inte blir offentliga handlingar.
Vad var så roligt med det?
– Det obyråkratiska! utbrister Bo, och drar en parallell till det jobbet han har nu:
– Vi har väldigt mycket byråkrati, och är man inte van vid det är det lätt att förstå att folk baxnar.
Rollen som kommunjurist gör Bo till kommunens förlängda arm i många olika frågor. "Det är roligt när man får lite att bita i", säger han.
Eftersom han själv har insikt i vardagen för en krögare är en stor drivkraft att göra det enklare för företagarna. Telefonen är på dygnet runt.
– Det är ju folks drömmar. Många har drömt om att starta restaurang och då vore det ju dumt om de misslyckas för att de har tänkt fel någonstans.
Efter några år som utredare på Länsförsäkringar i Västervik – där han satte käppar i hjulen för de som försökte med försäkringsbedrägerier – blev jobbet som jurist och alkoholhandläggare på Västerviks kommun ledigt.
Rollen som kommunjurist gör honom till kommunens förlängda arm i många olika frågor. Allt från avtal och kontrakt till skadestånd och arbetsrätt.
– Jag tänkte att det nog blir kul. Jag gillar när jag får ge mig in i områden jag aldrig varit inne på förut, och får lära mig något nytt, säger han.
Det är en av anledningarna att han stannat så länge på sitt jobb. I höstas firade han 20-årsjubileum som kommunanställd.
Som alkoholhandläggare har han hand om serveringstillstånd. Han ser till att företagarna är lämpliga, att startkapitalet för restaurangen är lagligt, och att allt är i sin ordning när han gör tillsynsbesök.
Han kommer ihåg den första tillsynen. Det är alltså ett besök där olika myndigheter ska granska verksamheten. Skatteverket, räddningstjänsten, polisen och Bo gick in på en restaurang.
– Tjejen i kassan såg nervös ut. "Jag jobbar inte här" fick hon fram. Men hon var ju en familjemedlem som hoppat in och det var okej. Men folk blev förvånade och skärrade när vi kom, de visste inte vad som förväntades av dem, berättar Bo.
Nu har de vant sig.
Kan du släppa jobbet om du går ut och äter i Västervik?
– Haha, nej. Det händer att jag ser vakter titta på mig, för att se vad jag tittar efter, och sedan tittar de efter samma saker. Men jag känner mig aldrig ovälkommen, ler han.
Bo Essen, kommunjurist, evenemangslots och alkoholhandläggare i Västervik, fyller 60. Han har jobbat med juridik i Västervik i över 20 år, men började som skoltrött restaurangarbetare.
Din titel evenemangslots, vad gör en sådan?
– Den kom till 2010. Då handlade det om att det var så roddigt att anordna evenemang. Det var inte uppstyrt.
Arrangörer behövde förklara sitt ärende för nya människor på varje instans.
– Och sen behövde något ändras och då behövde personen göra om hela processen. Det tog ofantligt mycket tid.
Bo var med och tog fram en tillståndsgrupp. Målet? Att göra byråkratin mindre krånglig och mer effektiv för de som den finns till för.
– Nu har det blivit ett självspelande piano. Nu vet de flesta arrangörer att vi har ett par sådana möten varje vår, där arrangören får berätta om sina planer på sittande möte – istället för att hatta omkring.
Snabbt ska det gå, när någon ansöker om serveringstillstånd. I Västervik är man garanterad svar inom sex veckor. I många kommuner är väntetiden tre månader, eftersom lagens maxgräns tidigare var tre månader. E-post känns idag som en självklarhet men det var det inte när Bo Essé började på kommunen, så det införde han.
Framåt maj-juni kommer den stressigaste perioden för Bo. Det sker nästan alltid någon rockad i Västerviks restaurangliv, och nya krögare vill kunna servera sprit.
Men först ska han fira sin födelsedag.
Hur känns det att fylla 60?
– Inget särskilt. Jag känner mig inte som 60. Jag har tänkt att jag ska köpa en rolig t-shirt med trycket: "It's odd being the same age as old people".