Folke vill bo kvar i villan så länge det går.
Han säger själv att han hör dåligt, men dörrklappen noterar han direkt, och kommer strax och öppnar.
– Välkommen, säger han och går före in i köket.
Runtom på väggarna finns tavlor som hans nu bortgångna fru Solvieg har broderat, och porslinsfigurer som hon har målat. Han visar stolt en del av alla saker som hon har gjort. De fick 72 år tillsammans.
– Nu har jag varit änkeman i fyra år, säger han.
Men vi har det från början. Folke föddes den 20 september 1921 utanför Hjo. Familjen flyttade många gånger under hans uppväxt, eftersom pappan arbetade vid järnvägen, så det finns egentligen ingen särskild plats han ser som sitt hem från den tiden.
Ändå var det, trots alla flyttar, inget annat jobb som intresserade honom, när han så småningom blev stor nog att själv börja arbeta. Då var han 19 år.
– Jag var ju uppvuxen vid järnvägen och hade den i blodet. Jag hade ingen annan önskan än att få vara vid järnvägen och har varit den trogen hela mitt liv.
Var det inte jobbigt att flytta så mycket?
– Jo, men det var intressant. Jag har varit placerad på nio olika ställen under min karriär. Bland annat i Falerum. Och jag var den siste stinsen i Totebo, när SJ la ner där.
Utan rollatorn vore det svårt att klara sig, tycker Folke Cederholm, som får en hel del motion när han går mellan husets alla rum.
Första jobbet var i Norsholm. Allt var manuellt på den tiden, så det behövdes många anställda. En av Folkes första uppgifter var att sköta växlingen, innan han jobbade sig uppåt och så småningom blev stins.
Minns du vad du tjänade på ditt första jobb?
– Det var inte mycket. Det var nog 160 kronor i månaden, säger han.
Han och Solvieg gifte sig 1945, precis när kriget var slut. Han minns att de hade det knapert ekonomiskt.
– Till middag kunde vi köpa en sillburk för 50 öre.
När de reste någonstans, var det ofta med tåg, eftersom han hade fria resor på järnvägen genom jobbet. Första bilen köpte han 1960. Det var en Ford, men han kommer inte ihåg vad den kostade.
Väggarna är fyllda av den nu bortgångna hustruns broderade tavlor.
Det sista jobbet han hade var som stins i Ödåkra i Skåne. Han gick i pension när han var 63 år och sedan stannade han och Solvieg kvar i Skåne i tio år.
Att de hamnade i Västervik, var en slump. De bodde i Höganäs och hade vänner i Helsingborg. Vännerna var från Västervik från början och nu tänkte de flytta tillbaka dit.
– Då sa vi att då kan vi också flytta till Västervik. Det är över 20 år sedan.
Folke och Solvieg köpte ett hus på Stora Trädgårdsgatan, där han bor kvar än i dag. Han längtar inte efter en lägenhet.
– Så länge jag kan sköta mig själv, vill jag bo kvar här, och nu har jag lite hjälp av hemtjänsten också, säger han.
Folke sköter själv alla sina krukväxter runtom i villan.
Han lagar fortfarande en del mat och sköter om alla sina krukväxter, men några grönsaksland har han inte längre, eftersom han är beroende av rollator för att kunna ta sig någonstans.
Pandemin har egentligen inte gjort så stor skillnad för honom, eftersom han ändå mest håller sig hemma.
– Hemtjänsten går och handlar åt mig, så jag behöver inte utsätta mig för något, och jag fick mina sprutor rätt så tidigt, eftersom jag är så gammal.
Har du några knep för att bli så gammal?
– Det är egentligen att jag har levt sunt och inte använt varken sprit eller tobak. Jag har inte haft några utsvävningar, utan levt ett lugnt och normalt familjeliv.
Folke har alltid varit noga med att det ska vara inrutat, med mat på bestämda tider och så vidare.
– Jag har mina rutiner. Det tror jag har varit viktigt för att hålla mig frisk.
Födelsedagen kommer att firas med de närmaste.