Nils tycker det över lag känns bra att fylla 95 år även om hälsan sviktar. "Det är jobbigt ibland", säger han och syftar på behovet av rollatorn och hans diabetes typ 2.
Nils växte upp i Uppsala. Hans far var kyrkoherde utanför Uppsala och hans mor var lärare.
Han växte upp på en prästgård med fyra bröder, två äldre och två yngre.
– Mor uppfostrade fem barn men förlorade ytterligare tre stycken och min storebror blev nerskjuten 1943 utanför Nyköping. Han var spaningsman. Jag är den enda som finns kvar, de två yngre blev 75 år, säger Nils.
Själv fick han TBC som ung och fick bo ett tag på sanatorium. För fem år sedan drabbades han av en stroke vilket påverkade balanssinnet så till vida att han behöver rollator när han går.
– Att förlora balanssinnet är det jobbigaste, säger han.
I övrigt verkar Nils vara en förhållandevis pigg, glad och inte minst samhällsorienterad 95-åring.
– Jag har just tittat på tv från riksdagsdebatten. Jag följer med i vad som händer i samhället i stort. Speciellt intresserad är jag av utbildningsfrågor.
Med tanke på Nils karriär inom skolans värld ter sig detta genuina intresse inte så märkligt. Han har haft många titlar, varit centralbyråkrat i Stockholm, folkskollärare, matte- och fysiklärare och jobbat med yrkesutbildning.
– Jag var utbildningschef i Östergötland och blev sedan uppmanad att söka tjänsten som skoldirektör i Västervik.
Nils blev den första skoldirektören i den nya storkommunen.
– Västervik blev en storkommun 1971 och jag blev utnämnd som den första skoldirektören i december 1971. Då var det södra delen med Västervik i centrum. Den första december tillträdde jag tjänsten, det var oerhört stimulerande.
Under hela 1960-talet jobbade Nils mycket med barns utveckling och behov, något han fortsatte med även i Västervik.
– Barn har tre utvecklingsfaser. Den första innebär att få mat av andra vuxna. Den andra rör socialisation och gemenskap, att lära sig att umgås med andra, att komma in i gemenskapen. Om de hamnar i utanförskap fångas de upp av kriminella gäng. Där har vi ett stort ansvar i skolan och på förskolan, att ta vara på barns behov ordentligt så de känner att de är medborgare i gemenskapen. Den tredje rör kvalifikation, att skaffa sig utbildning som vuxen, säger Nils.
Det Nils brinner starkast för är debatten om demokratin.
– Den är så viktig för den håller vi på att tappa. Jag har på senare år skickat ut ett brev till olika tidningar, som talar om att jag inte gillar dagens skolsystem. Kunskapen är i första rummet istället och jag tycker demokratin borde vara i första rummet.
Nils hemma i sin lägenhet i anslutning till hans 90-årsdag för fem år sedan.
Han tycker det är viktigt att se att demokrati inte är något man föds med utan något man måste lära sig.
– Man föds dock med behov av att ha en gemenskap och socialisation som det heter, säger Nils.
Nils arbetade i hela 21 år som skoldirektör i Västervik. Han gick i pension 1992 och lämnade Västervik för gott 2005.
– Det var när min bror, som flyttat till Västervik, dog som jag flyttade till Stockholm.
Födelsedagen kommer han att fira med sin yngsta dotter som bor i Sigtuna tillsammans med sin familj.
Det är inte svårt att förstå att Nils var långt före sin tid i sin strävan att få in barnen och ungdomarna i demokratins välde.
– Alla är likvärdiga men det är för lite demokrati i skolan och i samhället generellt. Det var en norsk psykolog som lärde mig mycket om detta. Min mor var också tidig. Hon tog studenten 1909 och båda hennes föräldrar var folkskollärare, säger Nils.