Sture Gustavsson må närma sig sin 90-årsdag när vi träffar honom, men han är fortfarande pigg och alert. ”Fast jag är både blind och döv”, säger han och skrattar.
Visst hör han lite illa och synen är inte vad den en gång varit, men förståndet har han kvar. Och humorn. Tillsammans med döttrarna skojar han och skrattar. Men livet har inte alltid varit skoj och skratt. Stures tuffaste tid var när hustrun Lisbet gick bort i förtid efter en hjärnblödning bara 63 år gammal.
– Då tror man ju att livet är slut. Vi hade haft 38 år tillsammans. Det fanns ingen som hon, vi höll ihop som ler och långhalm, skrattar Sture.
Han berättar att han träffade Lisbet i Gamleby, där hon studerade på folkhögskolan.
– Det var på den tiden Snoddas var populär och åkte runt och spelade.
Lisbet, berättar han, var en riktig skönhet, som hade rötterna i Adak utanför Malå. Hon hade lämnat orten för att studera, först i Stockholm och sedan i Gamleby.
– Men hon var tvungen att åka tillbaka till Stockholm, för försörjningens skull. Hon fick jobb på S:t Görans sjukhus.
Men kärleken bestod och Lisbet kom tillbaka till Sture och i slutet av 1950-talet gifte de sig. Lisbet fick jobb på Gamleby sjukhem, det som i dag är Hagnäsgården.
– De pratar än i dag om henne och hur vacker hon var, säger Sture.
Sture själv jobbade på sågverket i Helgenäs, där han fick jobb efter militärtjänsten. Redan från start engagerade han sig fackligt och det kom att allt mer ta över hans arbetsuppgifter. Han blev ordförande för Träindustriarbetarförbundet i Helgenäs och Gamleby och sedan även ombud för förbundets avdelning 10, Åtvidaberg. Senare blev han även ordförande för förbundet som samordnade 3 500 medlemmar och omkring 140 olika löneavtal.
Men sin arbetsbana började han direkt efter skolan. Han växte upp i Helgenäs där hans pappa var hamnarbetare och mamma finsömmerska. Efter skolavslutningen, när Sture var 13 år gammal, kom han ut ur kyrkan och träffade trädgårdsmästaren i Edsbruk.
– Jag berättade att jag var arbetslös och då sa han: ”Åk hem och byt om så får du jobba hos mig.” Så där var jag över skördetiden, plockade jordgubbar och tomater i handelsträdgården.
– Jag var arbetslös i hela 20 minuter.
Sedan fick han jobb på Malmbergs möbelaffär i Gamleby.
– Och jag började köra bil när jag var 16 år. Jag körde kring och levererade möbler runtom i bygden och till Göteborg. En gång frågade en polis i Gamleby chefen på möbelaffären Henry Malmberg: ”Den där pojken du har, hur gammal är han?” ”Hördödu, det ska du inte bry dig om, han kör bil bättre än du!” svarade Malmberg. Jag har till och med ett gammalt betyg där det står att jag är en väldigt bra chaufför.
– Något sådant hade aldrig fungerat i dag, skrattar Sture.
Efter några år som möbelleverantör var det dags för militärtjänst. Det blev 14 månader på S1 i Stockholm där han bland annat gick högvakten på slottet fyra gånger.
– Det var lite spännande. Det var just efter kriget och Stockholm var fortfarande mörklagt på nätterna. En kväll var jag ofin nog att inte släppa in drottning Sibylla. Det var mörkt och jag spärrade vägen. Så hörde jag henne säga ”Soldaten, kan man få komma in?” och då hörde jag vem det var så jag slog ihop klackarna ordentligt och bad tusen gånger om ursäkt för misstaget. Det var ju straffbart att inte uppträda korrekt mot kungligheter.
Efter militärtjänsten återvände Sture till sin barndoms Helgenäs och det var här han bosatte sig tillsammans med sin Lisbet, i huset som hans föräldrar ägde. Det har nu yngsta dottern tagit över.
Tillsammans med Lisbet såg han också hela Sverige.
– Jag hade en gammal folkvagn som vi åkte i och vi såg Sverige från norr till söder.
Senare blev det en husbil som fick föra runt familjen, när den utökats med de två döttrarna Helena och Agneta.
Efter att Lisbet gått bort började Sture resa i Europa. En favoritresa gick till Ryssland och S:t Petersburg, sedan fortsatte resan till den ryska storstaden Kaliningrad.
– Där finns så mycket att se, bland annat Vinterpalatset. Men framför allt är folket så trevligt. Där trivdes jag bra.
Med resorna fick livet ny fart igen. Nu reser han inte längre, men ett fritidsintresse håller han vid liv, nämligen det att arbeta i trä. Hemma hos Sture, som sedan 2008 bor i en lägenhet i Johannesdal, är väggarna fyllda av trämodeller som han monterat. Det är allt från båtar till bilar, vagnar och roliga små figurer.
– Att bygga i trä och byggsatser har alltid varit ett intresse. Jag jobbade mycket i trä och svarvade hemma i källaren i Helgenäs.
Nu är Sture pigg, men för tio år sedan var det värre. Han hade problem med hjärtat och fick göra en bypassoperation.
– Där är det en stor lucka i tiden, från när jag var dålig. Att jag skulle bli 90 trodde jag aldrig. Jag har nog inte begripit det än. Det är ganska så fantastiskt.
– Fast helt normal är jag inte. En kan ju inte vara helt normal, det tär för hårt på kroppen, skrattar Sture.