Åsa tycker att det känns märkligt att ha lagt så många år bakom sig.
– Livet går fortare och fortare men jag känner framför allt tacksamhet över mitt liv hittills. Jag har haft ett bra och rikt liv ända från barndomen och dessutom fått förmånen att bli mamma, vilket är det viktigaste av allt. Det var oerhört omvälvande, säger Åsa och berättar att hon blev förälder sent i livet.
– Jag var 39 år när min son föddes, berättar hon.
Åsa jobbar med andras texter på biblioteket men skriver också själv. Det har blivit många artiklar, recensioner och författarporträtt i dagstidningar och magasin, både i pappersform och på nätet. Men hon ser också fram emot att få tid att skriva något mer personligt.
– Jag skriver på något slags självbiografiskt material. Eftersom min son kom in så sent i mitt liv har han mest fått se mig som en medelålders kvinna, mamma och bibliotekarie. Det kan vara roligt att visa honom vad jag har gjort mer, säger hon och ler.
I hennes yrke är det annars mest andras författarskap som står i centrum och läsningen har funnits som en viktig del genom hela Åsa Österlöfs liv.
– Jag är uppvuxen med mycket böcker som vi barn hanterade själva. De låg på golvet och lite överallt. Men en av de fina Elsa Beskow-böckerna, Solägget, stod i mammas och pappas bokhylla. Den fick vi vara rädda om, säger Åsa Österlöf som en förklaring till att just den boken fick en alldeles särskild laddning för henne.
– Det är fortfarande en av mina absoluta favoritböcker, säger hon och ser lyrisk ut när hon beskriver naturskildringarna och personporträtten i boken. Hon identifierade sig med älvan i sagan och långt upp i åren var det en älva liknande den i boken som porträtterades när Åsa skulle rita en flicka.
Just naturskildringar är något som Åsa Österlöf uppskattar även i andra verk. Som i vuxen-favoritboken, Dykungens dotter av Birgitta Trotzig.
– Jag fick den av mamma och det är en av de böcker jag verkligen återvänt till, säger Åsa och beskriver stämningen, landskapet, kampen mellan det vilda och fria å ena sidan och det anpassade, tillrättalagda å andra.
Även i det verkliga livet är Åsa Österlöf en naturmänniska.
– Att säga att man har naturen som intresse brukar ofta betyda att man kan benämna en massa fågelarter och annat men för mig handlar det inte om det, säger hon.
I stället är det själva utevistelserna och de naturupplevelser dessa ger som betyder mest. En favoritplats i den nära miljön är Fruberget, där våtmarkerna och fågellivet tilltalar Åsas sinne. Andra speciella platser är Bondbacken och Lillön, båda på Gränsö.
– Bondbacken tycker jag om för att där råder så lugn stämning och hela miljön får mig att fundera över vilka saker som har hänt där genom åren. Och Lillön är speciellt eftersom jag får en sådan känsla av evigheten när jag är där, säger hon.
Trots uppväxten i ett kultur- och litteraturintresserat hem i Linköping – pappan var jazzmusiker och Åsa besökte som barn Slottsholmen i Västervik när han spelade där – var det ingen självklarhet att det var bibliotekarie hon skulle bli.
– Jag är mentalskötare i botten och har haft många andra jobb, bland annat på fabrik, bensinmack, som tågvärd och sålt frukt och grönsaker på torget, berättar hon.
Det var när hon fick en tjänst som biblioteksassistent och filialföreståndare vid biblioteket i Målilla som hon för första gången fick upp ögonen för bibliotekarieyrket. Hon sökte in till bibliotekshögskolan i Borås och började plugga, 37 år gammal.
– Jag har haft stor glädje över att ha haft så många olika jobb innan. Många yngre i dag verkar känna sådan stress över att de måste bli något, säger hon.
Yrket förde henne 1995 till Västervik och en tjänst på Stadsbiblioteket. Här har hon främst jobbat mot skola, barn och ungdomar, med läsfrämjande projekt, med minoritetsgrupper och med kulturarrangemang.
– Jag älskar det! säger Åsa och beskriver sitt intresse för såväl människor som litteratur som en perfekt kombination i hennes yrke.
De mänskliga mötena berikar hennes liv, och som nämndes i inledningen är Åsa starkt engagerad för utsatta.
– Jag har alltid varit samhällsintresserad och även engagerat mig politiskt. Där står jag till vänster och månar om solidaritet med utsatta grupper, säger hon och berättar att hon genom åren engagerat sig i bland annat flykting- och kvinnofrågor.
– Och på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om sexuella minoriteter, säger hon och skrattar åt minnet av hur mycket mer laddat det ämnet var då jämfört med nu.
– Vi hade gjort en utställning och hängt upp i skolkorridorerna, men den togs ner inför ett föräldramöte, för den ansågs inte lämplig att visa för föräldrarna, säger hon.