Det skramlar lite dovt när någon lyfter frivikter, ett par löpband är i gång och en man stretchar på en mjuk matta. Några timmar senare höjs tempot. Medlemmar kommer för att vara med på gruppass eller träna självständigt efter arbetsdagen. Ullis har varit platschef på Actic i 13 år och för tre år sedan skedde en stor förändring.
– Ja, vi byggde ut vilket ökade verksamheten drastiskt. Innan var det bara träning med maskiner och vikter.
Under högsäsong är det 50 till 60 gruppass i veckan för olika målgrupper. Ullis är ledare för några, spinning och cirkelträning, mer än så hinner hon inte med.
– Som platschef är det mycket annat som ska skötas.
I dagsläget är det 38 personer som arbetar på Actic. De flesta är instruktörer som håller i ett antal pass i veckan. Ullis berättar att många kommer från Träningsvärk1. En ideell förening som i ett 20-tal år erbjöd gruppass i centrala Västervik.
– När Actic skulle utökas flyttade ledarna med hit. Vi var ett gäng som drev föreningen och vi har känt varandra länge.
Ullis egen träning sker i avskildhet. Hon tycker om att stänga dörren till den ena av salarna och fokusera.
– Jag tränar väldigt olika varje dag; kondition, styrka, bålstabilitet. Jag tränar för att det är skönt, roligt och för att min kropp ska hålla i framtiden. Sedan tränar jag för att kunna rida ordentligt.
De senaste åren har Ullis ägnat mycket tid i stallet med hästen Diwa.
– Hästen är min meditation. När jag är i närheten av Diwa kan jag koppla av helt och hållet.
Hästen kom in i familjens liv när dottern Leia skulle fylla tolv år. De åkte till Bollnäs och kom hem med en D-ponny. Köpet var inte helt genomtänkt och det visade sig att hästen var svår att hantera. Den vägrade vid hinder och uppförde sig irrationellt. Ullis hade ridit som ung och började fundera på vad som kunde vara fel.
– Jag är envis och djurvän. Jag tänkte att det här måste vi ta tag i och jobba med.
Det skulle visa sig att hästen hade svaga muskler i ryggen och en sadel som satt fel. Med anpassad varierad träning och specialsadel kunde musklerna sakta byggas upp. Diwa fick också möjlighet att varva ner sin oroliga energi med lugna skogsritter.
– Visst, hästen tar mycket tid, men ger så mycket tillbaka. Jag älskar att rida ut i skogen och pyssla med Diwa i stallet. Jag trodde aldrig att jag skulle skaffa häst, men nu blev det så. Jag är mer harmonisk än tidigare. Och har jag en dålig dag så blir det bättre av att vara med henne.
Ullis växte upp på Hölö och gick i skolan i Järna. Hon sportade mycket och som elvaåring vann hon guld i junior-SM i bordtennis.
– Jag började spela när jag var sex år. Efter guldet fick jag erbjudande om att åka på pingisläger. Världsmästaren Stellan Bengtsson skulle med. Men jag tackade nej, jag ville börja rida. Där slutade min pingiskarriär. Min pappa tyckte inte det var jättebra minns jag.
När Ullis skulle börja nian flyttade familjen till Västervik.
– Pappa bytte jobb. Jag fick snabbt vänner och kände mig hemma.
Ullis fortsatte med idrott och som tonåring var det styrketräning som gällde. Hon höll till på Atletklubben i Sporthallens källare.
– Då ville jag bygga muskler och jag tränade hårt, två till tre timmar per dag. Jag ville att musklerna skulle synas och till slut blev det ren kroppshets. Mina lärare på gymnasiet märkte att något var fel. Jag fick hjälp i tid och kunde vända det till ett sunt intresse för kost och träning, som sedan blev mitt yrke.