Manzar Rosinski kom till Sverige 1990 med en liten dotter. Det var mitt i vintern. Gatorna i Malmö var folktomma. Det var mörkt och annorlunda. Hon kände sig ensam och övergiven. Det var två år sedan hon sagt adjö till familjen i Teheran.
– Min barndom var lycklig och kravlös. Vi fick vara barn och leka i vår egen värld, säger Manzar Rosinski.
Under gymnasietiden förändrades livet i Iran för henne och för alla andra. Shahen störtades och ayatollorna tog makten. 1980 invaderades Iran av grannlandet Irak. Det blev början på ett långt och blodigt krig. 1988 valde Manzar att fly med sin dotter.
Flykten till Sverige blev strapatsrik. Det tog henne två år att nå hit. Resan gick via Frankrike och Tyskland. Skrupelfria människosmugglare tog hutlöst betalt för att hjälpa henne att nå friheten och tryggheten i Sverige.
– Jag fick betala otroliga pengar till smugglarna, säger hon.
Ifrån Malmö hamnade hon först i ett flyktingläger i Tenhult utanför Jönköping. Sedan fick hon och dottern återvända till Skåne. De fick bo i en husvagn i Lomma innan de kom till Lysingsbadet i Västervik.
– När vi kom till Lysingsbadet fick jag börja lära mig språket. Vi blev hämtade av en buss varje dag och fick åka till Östermalmsskolan för att studera svenska, berättar Manzar Rosinski.
Det tog två år för Manzar att få uppehållstillstånd. Det var en lång och oviss väntan. Men hon insåg tidigt att om hon skulle få ett bra liv i Sverige så var hon tvungen att fixa det själv. I Västervik fick hon struktur på tillvaron.
– Det var ingen som hade skickat efter mig, säger hon.
Manzar sökte och fann nycklarna till det svenska samhället. Hon lärde sig låsa upp de stängda dörrarna och fick möta en ny värld. Hon har lärt sig att anamma våra traditioner, seder och bruk. Hon firar jul och binder sin egen midsommarkrans. Hon plockar blåbär och svamp. Hon går till stadsparken och lyssnar på allsången under sommarkvällarna. Hon njuter av den svenska naturen och jobbar.
Manzar var frisör hemma i Iran. Det är ett jobb hon tagit med sig till Västervik och Sverige. Sedan 2002 driver hon en egen salong på Rådhusgatan där hon också erbjuder kunderna manikyr och pedikyr. I dag är hon glad och tacksam över de relationer hon etablerat med sina kunder. Rörelsen går bra. Manzar trivs med livet och arbetet. Men i början var hon lite ängslig efter att ha lämnat en fast anställning på Chrisma.
– Jag hade fjärilar i magen och undrade hur det skulle gå för mig. Skulle jag lyckas?
Men hennes farhågor blev aldrig besannade. Det har varit full fart från första stund. I dag försöker hon styra verksamheten så hon hinner med lite annat. Varje arbetsdag börjar med ett träningspass på ett gym. Hon hinner också med yoga och att dansa bugg.
Banden till hemlandet Iran har hon inte kapat. Hennes föräldrar lever kvar där och två systrar. En tredje bor i Kanada. Hon försöker hälsa på vartannat år. När flygplanet cirklar över Teheran kommer minnena tillbaka. Hon förnimmer dofterna från gatornas asfalt och från det färgstarka iranska köket.
Hon tycker att hon har lyckats förena det bästa av två världar, två kulturer. Hon har byggt upp ett nytt liv från grunden i Sverige. Undan för undan har hon lärt sig hur det svenska samhället fungerar.
Hon är djupt tacksam över den väg hennes liv tagit i det nya landet.
– TACK SVERIGE, får bli hennes slutord.