Vi är många som minns hur det såg ut på 1970-talet. Vid Skeppsbrokajen trängdes Göteborgstrålarna i långa led, sida vid sida. Kajen fylldes av lådor av sill, som lastades på väntande långtradare. Bilarna gick ner till Skagen och fisken såldes på auktion. Det blev konsumenter i Tyskland som senare fick stoppa i sig Östersjöns läckerheter.
– Vi var nog 35–40 Göteborgstrålare som fiskade här, säger Alvar Christensson.
Det var ett hårt arbete. Många orkade inte hålla det höga tempot. På nätterna fiskade man. På dagarna lossade man lasten. Det blev inte många timmars sömn. När det var som mest intensivt så lossade göteborgarna 30 000 40 kiloslådor på en dag!
På helgerna åkte de hem till västkusten, pustade ut och samlade nya krafter. De gav Västerviks affärsliv ett välkommet tillskott. De hyrde bilar, köpte tomlådor och bunkrade olja hos Erik Lanner. De köpte mat på Piraten.
– Vi fick jättefin service här, säger Alvar Christensson.
Men det var nära att Alvar Christensson skulle bryta den långa familjetraditionen och gå i land. Han började fiska med sin pappa vid 14 års ålder. De första åren till sjöss blev tuffa.
– Jag spydde varenda dag!
Det fick naturligtvis Alvar att allvarligt fundera på om han verkligen hade en framtid på sjön. En dag fick han nog. Han gick till sin pappa och sa att han inte orkade mer. Hans pappa förstod. Han hade sett och bara väntat att få höra de där orden.
– Försök en vecka till så jag kan ordna en ersättare, sa Alvars far.
– Sedan den dagen har jag aldrig varit sjösjuk!
Han har varit delägare i flera båtar, först med en bror, sedan med en god vän för att sluta med en son som räkfiskare på Skagerack och östra Nordsjön. De sista åren var han skeppare på en färja i Göteborgs skärgård.
Arbetet till sjöss var prövande många gånger. När stormarna ven och vågorna piskades till skum över däck fanns det trevligare platser att befinna sig på än i en krängande båt. En gång föll Alvar Christensson över bord. Han hamnade under akterskeppet och kamraterna såg honom inte.
– Det fick tag på mig i sista sekund. Det var så kallt i vattnet och jag hade aldrig orkat ta mig upp själv, säger han.
1981, väster om Marstrand, blev de påkörda, underifrån, av något som Alvar är övertygad om var en ubåt! Hela båten hoppade till och det blev en riktig smäll.
– Det blev ett fasligt rabalder på militären. Vi fick gå ner till Karlskrona för att undersökas. Men det slutade med att vi hade råkat ut för en ”oidentifierad undervattensfarkost”!
Alvar är troende – pingstvän sedan barnsben. Han har inte varit rädd för att sträcka ut en hjälpande hand. Även om han inte är så road att tala om det. Men vi tar oss i alla fall friheten att berätta ett par historier, som ger en bild av en man med ett stort hjärta.
Under ett fiskeäventyr mötte de ett polskt fartyg. Besättningen ropade och frågade om de hade någon mat som de kunde undvara. Alvar såg hur eländigt de hade det. Han tömde båtens förråd av bröd, kött och annat och vinschade över fem korgar, fyllda till bredden. På det polska fartyget såg han stora starka karlar gråta av tacksamhet.
Ett annat exempel på Alvar Christenssons omtanke om sina medmänniskor har också sina rötter i Polen. Vid ett besök på en skola upptäckte han att eleverna saknade riktiga bestick och åt på plåttallrikar. Han kunde inte glömma den synen.
Han bestämde sig för att köpa 800 knivar, 800 gafflar, 800 skedar och fem 25 liters kastruller när han kom hem. Han fick ett bra pris genom en bekant; 37 500 kronor. Det är mycket pengar, som gräver ett djupt hål i de flesta hushållskassor. Men hans fru Gunilla och han var beredda att ta den smällen. Ryktet spred sig i bekantskapskretsen vad paret var på väg att göra. Bidrag kom. Försäljaren gav ytterligare några tusen i rabatt. En dag ringde en av de större redarna till honom. Det fattades 11 000 kronor den dagen.
– Vad håller du på med? Varför har du inte frågat mig, undrade han?
– Du får gärna ge någon tusenlapp, svarade Alvar.
– Hur mycket fattas, svarade redaren.
11 000, sa Alvar.
– Det är betalt, sa redaren.
Hela historien slutade med att Alvar inte behövde bidra med fem öre! Men han hade dragit igång något som gjorde många lyckliga.
När Alvar Christensson och frun Gunilla bröt upp från Styrsö var det en och annan som tyckte det verkade en aning underligt. Alvar hade levt där i 71 år. Hans fru i 49 år. De bodde fantastiskt vid havet.
– Men en gammal fiskarekompis sa att om han skulle flytta någon gång så skulle det bli till Västervik, säger Alvar.
En starkt bidragande orsak till att man valde Västervik var att här finns två av barnen och barnbarn.
– Skriv att vi fått en fantastiskt mottagande här i Västervik på alla plan. Vi har inte ångrat oss en sekund, säger Alvar Christensson.