Statsministerämbetets förste innehavare blev den berömde statsmannen Louis De Geer af Finspång. Datumet som skrevs då var den 20 mars 1876 och Oscar II satt på Sveriges och Norges troner sedan den äldre brodern Karl XV dött fyra tidigare utan manliga arvingar. Redan ett tiotal år tidigare hade Louis De Geer i egenskap av justitiestatsminister drivit igenom representationsreformen, vilket ersatte fyrståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag. Mätt av ära och berömmelse hade han då inte den blekaste aning om sin framtida premiärministerställning. Kanske slog han sig ner framför brasan denna kalla vinterkväll i sin bostad på Strömgatan 22 i Stockholm, förresten belägen ett stenkast från nuvarande statsministerbostaden Sagerska huset, och drömde sig tillbaka till sin barn- och ungdomstid.
Det var på Finspångs slott i Östergötland som han föddes den 18 juli 1818 – för exakt 200 år sedan – som tredje barnet till militären och hovmarskalken Gerhard De Geer och Henrietta Lagerstråle.
Släkten De Geer kom på 1620-talet till Sverige genom den i belgiska Liége födde bankiren och köpmannen Louis De Geer, vilken adlades, vann stor ryktbarhet och fortfarande kallas ”den svenska industrins fader”. Genom De Geer förmedling kom också de så kallade vallonerna till Sverige, även dessa från hans hemtrakter, vilka var ovanligt skickliga hantverkare specialiserade inom smide. Dessa kom att få ett stort värde för den svenska järnhanteringen. Med huvudsäte i Finspång blev alltså Louis De Geer stamfader för sin namne två hundra år senare.
Vid tiden för Louis födelse ägnade sig familjen De Geer åt ett lugnt och stilla hemmaliv på Finspångs bruk. Dagarna upptogs, sedan pappa ryttmästaren lämnat sin aktiva tid i militären, av angenäma sysselsättningar som jakt, måleri och musik tillsammans med deras konstnärliga vänner och bekanta. Efter ett par år flyttade man till den sörmländska Stjärnholms gods. Med åren växte familjen till fjorton barn, sju av båda könen. Allt detta kostade pengar, och snart blev ekonomin skral. Familjen fick börja spara. Med ens blev livet betydligt tuffare för Louis och hans syskon. Kläder och skor ärvde de av varandra eller lappades och lagades, men vad värre var var att föräldrarna införde ett strängt regemente med fasta regler och lagar. Fram till femton års ålder fick de stå ut med att till exempel mista sin matranson om de kom en sekund för sent till måltiden, endast beträda vissa rum i herrgården – i salongen var barnen bannlysta – tänderna fick de själva dra ur munnen med en stark tråd när de höll på att lossa eller gråta och skrika i ett speciellt rum. Ett av resultaten av denna stränga uppfostran blev att Louis livet igenom aldrig kom för sent till ett möte eller dylikt.
Fram till tio års ålder sköttes all undervisning hemma av guvernanter. Därefter skickades Louis jämte vissa syskon till Linköpings skola för att fyra år senare fortsätta vid Uppsala katedralskola. Här skulle Louis leva och bo fram till 22 års ålder och hans juridiska studier var klara. De juridiska studierna var han egentligen inte så intresserade av, men förstod att det var enda vägen för en medelmåtta att få ett hyggligt arbete. Hans talang låg mer på det konstnärliga planet, särskilt att skriva. Vid ett tillfälle skickade han in ett tävlingsalster till Svenska Akademien och togs emot av den berömde Geijer, som förresten var far till en kamrat till honom. Då bedömdes han som en bra stilist, men omogen. Det hindrade honom dock inte att de närmaste åren skriva noveller och historiska romaner, till exempel ”Carl XII:s page”.
Hans första arbete i statlig tjänst blev som extra ordinarie kanslist i justitierevisionen och de närmaste åren försörjde han sig som bland annat riddarhusnotarie. Där fick han de första inblickarna i det politiska livet. Lönen var emellertid mycket liten. Louis fick hanka sig fram, pantsätta sina ägodelar, bland annat en klocka, och inte unna sig något mer än det mest nödvändiga. Av föräldrarna fick han inget.
Sedan Louis fått sin första ordinarie tjänst som kopist i justitiestatsexpeditionen, tycktes livet bli allt bättre. Särskilt med lönen 400 riksdaler per år. Ambitiös att nå högre ställning antogs han, efter en skriftväxling med en släkting, till hovrätten för Skåne och Blekinge med säte i Kristianstad. Här skulle han förutom en tid i Svea hovrätt vara bosatt till 1855 och på rekordsnabb tid avancera till assessor. Arvid Posse, en annan ärelysten ung man i karriären, träffade han för första gången under denna tid – en bekantskap som senare skulle fördjupas.
Ett möte som dock skulle få Louis hjärta att klappa lite extra var med grevinnan Carolina Wachtmeister. Snart eklaterades förlovning och en tid därefter hölls bröllop i Skåne. Fem barn, varav två döttrar som dog i tidig ålder, skulle de så småningom bli föräldrar till.
Som en blixt från klar himmel kom beskedet att han 1855 utnämnts till chef för fångvårdsstyrelsen. Än mer förbluffad blev han ett par månader senare då han som 37-åring utnämndes till president i Göta hovrätt. Allt hade gått mycket fort. Karriären tycktes fulländad, men den hade bara börjat.
Vid sidan av sitt presidentskap i hovrätten kom han mer och mer att intressera sig för politiken och valdes in i konstitutionsutskottet som ordförande. Efter att ha varit den drivande kraften bakom kronprins Karls övertagande av Oscar I:s kungliga plikter erbjöds han 1858 posten som justitiestatsminister. Tillsammans med sin övriga ministär grep De Geer sig an uppgiften med stor energi och lyckades på kort tid, trots kunglig kritik, åstadkomma en rad förbättringar. Under perioden fram till 1864 framlades ett antal viktiga liberala lagreformer inom såväl konstitutionella, humanitära, ekonomiska och religiösa sektorer. 1863 vägrade han, i samarbete med finansminister Johan August Gripenstedt, att gå med på Karl XV:s krav att alliera sig med Danmark som vid denna tid förde krig mot Preussen.
Samma år presenterade De Geer en genial proposition i den sedan åratal infekterade representationsdebatten. Trots sin aristokratiska bakgrund var Louis De Geer till sin politiska övertygelse liberal. Kanske berodde detta på hans delvis kämpiga uppväxt och skolgång bland vanliga kamrater.
Den 7 december 1865 var det stora ögonblicket inne när man efter en veckolång debatt i Sveriges riksdag genomdrev tvåkammarriksdagen. Reformen möttes av ett stort jubel från svenska folket och Louis De Geer hyllades nu som en hjälte. Han förärades hedersdoktorat, kungen fäste ordnar på statsrådsfracken och journalister skrev spaltkilometrar av lovord om honom.
Fram till avgången 1870 höll han därefter en ganska låg profil i regeringsarbetet. Då han inte lyckades att lösa försvarsfrågan avgick han, men återgick dock till fortsatt riksdagsarbete i första kammaren och blev president i Svea hovrätt. I riksdagen fortsatte han med den till synes olösliga problematiken kring försvaret. Mer än en gång mötte han motstånd från lantmannapartiet och en av dess ledare Axel Posse, en man som han hade lärt känna under åren i Skåne. Flera gånger försökte den nye kungen, Oscar II, förmå Louis De Geer att åter tillträda som justitiestatsminister, men han nekade kategoriskt. 1875 gav han emellertid vika och bildade sin andra ministär.
Redan året därpå inrättades statsministerämbetet genom en grundlagsändring. De Geer blev nu landets förste statsminister med rätt att själv bilda regering som dess chef. Dessförinnan hade kungen ensam ägt denna rättighet.
Sin fyra år långa statsministertid, varav tre år även som justitieminister, använda han till att försöka åstadkomma en lösning i försvars- och skattefrågorna. Redan 1873 hade De Geer som riksdagsman varit med att skapa ett kompromissförslag mellan första och andra kammaren. Den innebar att indelningsverket och grundskatterna skulle försvinna på sikt i olika etapper. 1877 och 1880 försökte statsministern förgäves få igenom en värnplikts- och skattelag, som bestod i att grundskatterna och indelningsverket nedsattes med tio procent samt i 62 dagars militärövningar. Strax innan dessa åtgärder nedröstades av riksdagen höll han ett avslutande känslomässigt tal. Den 19 april 1880 lämnade han sin statsministerpost för gott och följande dag förärade riksdagen honom en livstidspension på 18 500 kronor per år för sina stora insatser, ett belopp lika stor som statsministerlönen.
Efter sin avgång var Louis De Geer långt ifrån inaktiv. Vid sidan av sin riksdagsplats var han aktiv som ledamot av Svenska Akademien (där han tillträtt redan 1862) och utnämndes till universitetskansler (avgick 1888) samt författade sina berömda memoarer, ”Minnen”, i två delar, vilka utkom 1892. Samma år flyttade han och hustrun ner till sonen Louis i Hanaskog utanför Kristianstad. Där dog han en septemberdag 1896. Förutom sonen Louis – som senare också skulle bli statsminister – efterlämnade han också sönerna Gerhard, berömd internationell geologisk vetenskapsman, och Edvard Axel Gerhard. En av hans ättlingar är den numera kände konstnären, filmaren och författaren Carl Johan De Geer.