Hasselörodden föddes under en nyårsfest i slutet av 1970-talet. Bertil Lindberg från Hasselö och Bengt Molander från Västervik avgav ett nyårslöfte. De kom överens om att försöka ro från Hasselö till Västervik i gamla segelökor – precis som de gjorde förr. Lindberg berättar i en av Jan Asktegs böcker om hur det gick till. Året var 1978.
– När vi rodde första gången var vi tre båtar från Hasselö som rodde in till Fiskarehamnen. När vi kom till kajen var det ingen som tog emot oss, berättade han.
I gamla tider var livet inte alltid så lätt i skärgården. Det var inte bara väder och vind som skulle besegras. Fångsterna skulle säljas också.
En lördagsmorgon för länge sedan fick Algot Pettersson och Carl Sinander från Östra Eknö 3 000 kilo strömming. De rodde in till stan med 800 kilo. Fiskhandlare Edlund bjöd dem 10 öre kilot. På eftermiddagen rodde Edvin Johansson från samma ö in med 2 000 kilo. Edlund tackade nej. Han kunde inte ta emot mer fisk eftersom det var lördag. Han gav Johansson en 50-lapp som plåster på såren. Det var bara att sätta sig i båten och med tunga årtag ro hem. Väl hemma grävde han ner hela fångsten i jorden och sådde vete. Han fick en fin skörd året därpå...
En annan gång skulle samme Johansson på nytt göra fiskaffärer i stan. Edlund bjöd bara fem öre. Det tyckte han var för dåligt så han började ro upp i Gamlebyviken. I Gamleby bjöd fiskhandlare Eklund det dubbla. Johansson fick tio öre kilot. Men resan mellan Östra Eknö och Gamleby hade tagit honom åtta-nio timmar...
John Johansson var fiskare på Västra Eknö. Han hade fått 900 kilo sill på skötar. Han for glad i hågen in till stan och mötte Edlund vid kajen.
– Vi kan inte lossa sillen. Du får ett öre kilot. Sedan kan du ta med sillen hem, var hans kärva besked.
Johansson sökte upp Erik Lanner som också handlade med fisk. Samma trista besked. Men Lanner hade ett förslag.
– Far upp till Linköping och sälj sillen.
– Hur ska jag komma dit, funderade John Johansson.
Lanner hade en bekant som hade en lastbil. Han ställde upp. Bilen tog bara 600 kilo, resten fick gå med järnväg.
Paret kom upp sent på fredagskvällen till Linköping och tog in på hotell. Tidigt på lördagsmorgonen var det på torget. Johansson hade annonserat i tidningen om billig sill så torget var fullt av folk som ville handla. Men han fick inte börja sälja förrän polisen fått klartecken från fiskförsäljningsföreningen i Västervik. Det tog en timme innan försäljningen var i gång. Sillen sålde han för 25 öre kilot, 15 öre mindre än de andra handlarna. Efter ett par timmar var sillen slut. Johansson var nöjd och belåten. Återfärden med tom lastbil kunde inledas.
Källor: Jan Asktegs böcker Östra Eknö förr och nu, Skärgård och Skärgårsborna. Bilderna har vi lånat av Magnus Dahl.