I oktober 1944 kom de första baltiska flyktingarna till Västervik från Gotland. De var en hemlös, utblottad folkspillra som kom hit. De hade fått lämna allt bakom sig. Under överfarten, i överlastade båtar, var paniken och ångesten ständigt närvarande.
De kom i flera omgångar till Västervik under några dramatiska höstveckor i krigets slutskede. När de klev i land möttes de av lottor och Röda Korssystrar. De blev läkarundersökta och utplacerade i karantänsläger i Tjust. Flyktingarna fick sina nya "hem" i Folkets Hussalar, godtemplarlokaler, skolsalar, frikyrkor och hembygdsgårdar.
Äldre och barn fick stanna i lägren. Arbetsföra män och kvinnor kom snabbt ut i arbete på gårdar och i skogsarbete. Estländarna på bilden jobbade i skogarna runt Tyllinge. Ros-Marie Larsson i Överum har lånat oss dagens bilder. Hennes pappa Helge Karlsson var den person som tog hand om esterna och jobbade med dem i skogen. De bodde i baracker norr om Tyllinge på vägen mot Björkfors.
– Jag tror att de var här i ett par år, säger hon.
Rose-Marie Larsson minns också att det fanns en ung flicka med i sällskapet. Om hon var dotter till kockan vet hon inte. Eller om de tre personerna på trappan var en familj. Däremot minns hon att den estniska kockan stickade en mössa åt henne.
– Den hade mycket mönster och en "vinge", berättar Rose-Marie Larsson.
Under sent 40-tal fanns det en ganska stor estnisk koloni i Västervik – runt 80 personer som umgicks ganska flitigt.
Sverige tog emot cirka 30 000 civila flyktingar från Estland, Lettland och Litauen. Hos många levde drömmen länge om att återvända till ett fritt hemland. Andra slutade drömma direkt och sökte lyckan i Kanada och USA.