Det hela började förra året. Angelika Johansson säger att de länge hade tänkt att de skulle odla ihop. Så kom Ukraina-kriget. Plötsligt blev det väldigt aktuellt även i Sverige med sådana frågor som livsmedelsförsörjning.
I det osäkra läget som då rådde, bestämde sig fem familjer i Edsbruk med omnejd för att satsa på ett gemensamt grönsaksland av lite större format.
När vi besöker odlingen i mitten på augusti, är de inne på andra året med sitt projekt, ett projekt som med största sannolikhet kommer att få en fortsättning även kommande år.
– För min personliga del är det för barnens skull: att de ska få se var maten kommer ifrån, säger Jenny Djerf.
Odlingen ligger på hennes och maken Johans gård, Krogstorp, utanför Edsbruk. Från början var odlingslandet ännu större än i dag, men visa av erfarenheten har odlarna lärt sig att det även kan bli för mycket mark. Det är svårt att hinna med att hålla undan ogräset på stora arealer.
– Alla jobbar ju till vardags, så det här får man ju få ordning på ändå, säger Cecilia Edström Karlsson.
Men en del av grödorna är ganska duktiga själva på att hålla ogräset stången. Till exempel vitkålen. De gigantiska plantorna tar för sig och breder ut sig och ser till att inget annat kommer upp intill.
– Alla vi odlar hemma också, men här har vi valt att ha de skrymmande sakerna, säger Jenny.
Just kålväxter, som familjerna odlar en hel del av, är klassiska mål för den fruktade kålfjärilen och dess glupska larver. Men hittills har plantorna klarat sig ganska bra.
Odlarna själva tror att det beror på att de har flera andra grödor också. Det blir skillnad i en monokultur, där den stora mängden av en viss gröda bidrar sig att dra till sig de djur som gillar just den sorten.
Men ogräset är jobbigt, tycker kvinnorna som odlar tillsammans. För även om männen och barnen är involverade till viss del, är det framförallt kvinnornas projekt.
En del av ogräset har de dock sluppit i år – tack vare grisarna.
På senhösten förra året släpptes åtta små grisar ut på den yta där odlingen skulle vara. Där fick de sedan gå hela vintern och våren och böka och bajsa. Dessutom åt de upp all kvickrot, detta så förhatliga ogräs.
De köttätande familjerna – fyra av fem – turades om att sköta grisarna, som hade en isolerad vagn att gå in och sova i.
– Det var jättekul att se dem växa och ge dem matrester, säger Julia.
I början på sommaren slaktades grisarna och familjerna kunde fylla frysboxarna med kött från djur som de visste hade haft det bra i livet.
Fördelen med den gemensamma odlingen är de stora ytorna, som ger helt andra möjligheter än en vanlig villaträdgård. Nu kan familjerna producera mycket mer av sin egen mat.
– Potatis är svårt att ha tillräckligt med plats för hemma, om man ska vara självförsörjande, säger Cecilia, som exempel.
Kvinnorna lär sig nya saker hela tiden och utvärderar sina metoder. Dessutom har de roligt ihop.
En av de stora utmaningarna är att ta vara på allt.
– Vi gör mycket grönkålschips hemma, säger Julia.
– På jobbet säger de "ska du ha broccolipaj i dag igen?", skrattar Cecilia.
Rekommenderar ni andra familjer att göra som ni?
– Ja, fast inte om de tror att de ska tjäna pengar på det, säger Jenny.
Men att odla sin egen mat har gett dem en helt annan respekt för råvaran. De slänger inte så gärna mat, när de vet hur mycket jobb det är med att få fram den.