Vår pappa, John Frykner, somnade stilla in den 10 mars vid en ålder av 93 år.
Han växte upp i Huggenäs på Värmlandsnäs och gick på gymnasiets latinlinje i närliggande Säffle. Därefter utbildade han sig till lärare i Karlstad och undervisade bland annat sju år i Töreboda innan han fick tjänst i Västervik som speciallärare 1959.
Han var fantastiskt uppfinningsrik när det gällde att hitta ingångar till lärande hos eleverna i "hjälpklass" som det hette då. En vanlig uppfattning var att det var "något fel" på de här eleverna, men pappa var före sin tid och respekterade dem på ett sätt som inte var vanligt vid den här tiden.
Han vikarierade även som skolpsykolog vid sidan av lärartjänsten och blev sedemera skolledare på bland annat Marieborg, Norra högstadiet och Skogshaga. På de två sistnämnda skolorna arbetade han tillsammans med skolledarna Anne-Marie Eckerståhl respetkive Olle Björsund. Han var känd för sitt elevfokuserade arbetssätt och var mån om att eleverna skulle trivas i sin skola. Därför lade han ned åtskilligt arbete och sena kvällar för att även hitta på roliga saker åt eleverna, bland annat skoldanser.
Han pensionerades 1986 och hade då arbetat som skolledare sedan slutet av 60-talet.
Det var under sin tid i Karlstad mot slutet av 40-talet som han mötte sitt livs stora förälskelse, en blond tjej med nära till skratt. Ingrid och John hade väldigt roligt tillsammans och gick ofta ut för att dansa. När orkestern spelade upp till tango, favoritmusiken, var de snabba upp på dansgolvet. Deras ovanligt nära relation blev livslång, ända fram till mammas död 2009.
Pappa hade ett stort samhällsengagemang. Ett uttryck för det var uppdraget som landstingsman för folkpartiet, som då var ett socialliberalt parti i ordets rätta bemärkelse. I polemik mot de som tyckte att skattetrycket var besvärande kunde han utbrista: "Jag blir så glad varje gång jag får lönebeskedet och ser hur mycket skatt som dragits, jag gläds åt alla nyttigheter pengarna går till!"
Ett annat uttryck är hans tid som distriktsguvernör i Rotary och dess brunnborrningsprojekt i tredje världen samt som övermästare i Odd Fellow där han bland annat i samarbete med Boliviagruppen genomförde ett bladmalningsprojekt – kvarnar som kunde mala ned en speciell typ av blad som är mycket näringsrika.
Pappa var inte bara teoretiker med stor social förmåga – han hade också en imponerande konstnärlig talang. Med stort A i teckning från gymnasiet hade han mer än tillräckligt på fötterna för att ta sig an undervisning även i detta ämne. Och stort A på den tiden går inte att jämföra med A i dag, det var ovanligt att det delades ut.
Pappa var heller inte bortkommen med hammare och spik. Mindre byggprojekt och millimeterpassning för ett absolut jämnt resultat när det gällde att lägga gångplattor vid entrén till sommarstugan på Grönö, var hobbyprojekt som roade honom.
Som "latinare" var han intresserad av språk. Latinet är ju grunden för många europeiska språk och pappa passade alltid på att försöka kommunicera med lokalbefolkningen på våra campingresor genom Europa med familjens gamla Hansa Borgward Sport. Han gillade att överraska med att kunna åtminstone en del fraser och ord, oavsett vilket land det gällde. Bil körde han första gången redan vid 12 års ålder – pappa Adolfs svarta Ford med startvev.
Språkintresset och den konstnärliga talangen kombinerades när han fick uppdraget att illustrera en lärobok i esperanto.
Pappas språkliga förmåga tog sig också andra uttryck, bland annat i skrivandet av dikter. Men allra skarpast var han nog när han vid middagsbordet, mellan tuggorna, på några minuter snickrade ihop en limerick med festlig poäng och inte sällan en fräck knorr. "Men John då!" utbrast mamma.
Musiken hade också en viktig plats. I många år sjöng han bas i Västerviks manskör.
Scenen utgjorde en lockelse för pappa. Han framträdde på åtminstone en nyårsrevy inför fullsatt salong på Folkets hus. Eines Lagerlöf var med, liksom Elsie Ahlstedt. Undrar om inte Lars Frosterud också medverkade?
Till skillnad från många andra blev pappa mindre och mindre religiös med åren, om man nu ens kan säga att han nånsin varit religiös. Men religionen intresserade honom. Han läste koranen och tyckte att den var väl så god som bibeln. Han studerade också buddhismen och kände samhörighet med dess livsfilosofi.
Med gradvis avtagande sinnesfunkioner tror vi att han tyckte det var ganska skönt att stilla få somna in. Vi är väldigt tacksamma att få ha behållit honom så länge.