Ingrid Michaëlsson, en kär vän och tidigare kollega har lämnat oss.
Vi minns Ingrid som den färgstarka och fartfyllda kvinna hon var med så mycket omsorger om sina medmänniskor. Hon var en ovanligt generös människa, som älskade att hjälpa sina vänner med tips och stöd.
Ingrid arbetade som adjunkt i engelska och franska på Ellen Keyskolan till 2010 då hon gick i pension. Hon var en oerhört uppskattad kollega och lärare som satte fart på alla i sin omgivning. Ingrid var en genuin språkmäniska som ville förmedla både språk och kultur till sina elever. Gärna tog hon med sig eleverna till hemkunskapens lokaler för att baka, laga till en fruktsallad på målspråket eller lära dem tillaga och äta sniglar på franskt vis.
Många elever kände stor tillit till Ingrids förmåga att förstå ungdomars ibland problematiska tillvaro. Hon var både en trygghet och en inspirerande rättfram förebild. Hennes ärliga och uppriktiga sätt var uppfriskande.
Ingrid var en handlingens människa. Med sitt enorma arbetsminne och sinne för praktiska lösningar var hon en unik tillgång i arbetslaget då vi anordnade klassresor, öppet hus, julmarknader, temadagar, utflykter och allt möjligt annat som måste organiseras och genomföras inom skolans värld. Hon visste alltid hur man på det effektivaste och billigaste sättet kunde genomföra olika aktiviteter.
Privat var Ingrid den underhållande värdinnan som gärna bjöd hem vänner till sitt vackra hem och kunde trolla fram en underbar festmåltid för ett sällskap på nolltid. Många härliga skratt har klingat under grillningen i hennes trädgård. Hon hade ett hjärta av guld. Och guldfärgen använde hon med förkärlek i sina målningar. Några år var hon representerad på Västerviks konstförenings vårsalong.
Före jul hälsade vi på hos Ingrid och hade ett trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. Hon berättade bland annat om sin barndoms Västervik och om sin mormor och morfar som ägde rökeriet och hela kvarteret vid gamla varmbadhuset. Berättelserna ger en förklaring till Ingrids mångsidighet med uppväxtens spännande persongalleri och miljöer.
Sista gången vi sågs var hon märkt av sin sjukdom, men på vår näthinna finns den alltid lika tjusiga Ingrid kvar, klädd i sin svarta skinnjacka med den röda scarfen snitsigt virad runt halsen virvlande i fartvinden medan hon fimpar sin sista cigg och med ett klingande skratt sätter sig i sin röda sportbil och vinkar farväl till oss som står kvar, hennes älskade barn Marianne och Göran med familjer, moster Ulla, BG med sina barn och barnbarn, broder Lennart med familj och många kära släktingar och vänner.
Men hon kan likaväl sitta på Väderskär och meta i vattenbrynet och njuta av havets alla skiftningar i all stillhet.