Jag minns en ung målvakt som gjorde debut i VFF:s A-lag hösten 1991, blott 15 år gammal. Jag måste erkänna att jag fick leta i urklippen nere på VFF:s kansli för att hitta motståndare och resultatet, vinst med 2–1 mot IF Sylvia och en straffräddning av unge herr Jonsson i andra halvleks 37 minut. Utsedd till matchens lirare i debuten.
Sedan var du i princip bofast i VFF:s A-lagsmål till slutet av 1990-talet, även om jag inte följde er varje match i med- och motgång så minns jag den unge, talangfulle målvakten som sällan gjorde dåliga matcher. Vinnarskallen hos dig fanns redan då.
Flytt till jobb i Norge gjorde att du lämnade Västervik. Sedan kom du tillbaka till Sverige och spel i division II med Tidaholm. Sporadiska notiser i VT, men att du inte gjorde bort dig där stod klart då du värvades till Elfsborg inför säsongen 2002. Jag såg inga matcher med dig under din tid där, men blev för första gången irriterad på dig när jag en kväll såg ett inslag på sportnytt. Johan Wiland frilägesutvisad i matchinledningen mot Djurgårdens IF på Råsunda, du fick hoppa in. Matchen slutade 1–1 efter att du gjort en riktigt bra match. Nu vann ju Djurgården allsvenskan i alla fall, så jag förlät dig …
Efter tre säsonger som evig tvåa bakom Wiland men med rejäl erfarenhet flyttade du hem till Västervik och tog åter plats mellan stolparna i VFF under säsongerna 2005-2006, sedan avslutade du med ett år i Gunnebo 2007.
Anders är för övrigt den ende fotbollsspelaren i kommunen som tilldelats Guldbollen två gånger.
Våren 2008 är jag ute och rastar hunden en söndagskväll när Christer Larsson i korpgänget ringer: ”Hej, jag har värvat en ny målvakt”. Nja, svarar jag (37 år gammal, lat, småfet och fastvuxen mellan stolparna i målet). Jag står ju, och om jag inte kan så har vi ju Cato att kasta in. ”Jag har värvat Anders Jonsson”, säger Christer. Du har värvat en målvakt svarar jag!
Nu fick du ju först se dig som evig tvåa även i Daddhorvans BK, men det berodde ju kanske mer på att du med din kondition och vinnarskalle gjorde mer nytta ute på planen istället. Mellan fem och tio mål tror jag nog det blev från din sida på de drygt 40 matcher du spelade med oss.
I år bad du om att få stå eftersom du efter ditt andra raka Stockholm Maraton på riktigt bra tid (strax över tre timmar) kände av dina baksidor på låren. De matcher du stod och de räddningar du skrämde upp våra motståndare med kommer vi i laget att bära med oss länge.
Måndagen den 19 augusti spelade vi kvartsfinal i korpen, förlust med 2-0 men en riktigt svettig enhandsräddning uppe mot ribban hann du med i alla fall. När matchen är slut grämer vi oss en liten stund. Det är dock snabbt glömt och diskussionen går istället in på den årliga avslutningsfesten i Larssons bastu och vi retas med Björn som vanligt.
När jag skriver detta har de gått en vecka och en timme sedan jag fick samtalet om din bortgång. Jag tror fortfarande att jag ska få se dig komma cyklande ner till fotbollsplanen inför match, parkera cykeln, knyta på dig skorna och så på med handskarna och in i målet, men vi vet ju alla att så kommer det tyvärr inte att bli.
Mina tankar går till Pia och dina söner, dina föräldrar och din bror med familj. Tankarna går också till dina vänner Björn och Vasse som mitt i sin egen sorg över att ha förlorat en kamrat har visat vad riktiga vänner är till för.
Du kan dock vara lugn Anders, bastuavslutningen blir av och jag lovar dig att vi ska ta hand om Björne nu när du inte kan göra det.