Bertil Andersson
Stadens redaktör
Till minne av Bertil Andersson
Det fanns en tid och den kommer förmodligen aldrig mer då en man och hans tidning var ett med sin stad och då man kunde tala om ”Stadens redaktör” och alla visste genast vem det var.
Bertil Andersson, Västerviks-Tidningens chef under 33 år, var en sådan redaktör. Ett med sin stad och sina läsare, ett med sin tidning – ändå sig själv i full integritet men utan minsta enmansprocession. Förr kunde man hitta den sortens tidningsmän lite varstans – en Gustaf Anders i Karlstad, en Harry Hjörne i Göteborg, en PG Quist i Trelleborg eller någon hamrinare i Jönköping, exemplen ej få. Deras kännetecken: personlighet, kärlek till sin bygd och en osviklig talang att göra en härlig nyttig tidning.
I en tid då alla blivit sina egna redaktörer på miljoner bloggar och alldeles gratis kan visa sina uppdaterade muskler på Facebook finns föga marknad för en sådan tidningsmannaprofil. Men under 33 år i Västervik förvaltade Bertil denna publicistiska tradition på ett överlägset sätt. Jag förstod hans kapacitet redan då vi möttes i det gäng som grundade en ny tidning – Veckans affärer, 1965 prototypen för svensk ekonomijournalistik. Hans pionjärinsats gav eko i den landsortspress, som lärt honom fundamenta och så lockades han till VT och gjorde något stort av dess litenhet.
Som signaturen ”herr Spiegel” uppträdde Bertil under den mask som ibland behövs när man måste gissla maktens värsta dumheter, när dunkla krafter bör genomlysas i all sin kommunala nakenhet eller när det är dags att kasta ett skrattbart löje över både sig själv och sin uppblåsta omgivning.
Att i tusentals krönikor hålla en stil av humor och allvar, av distans och närgångenhet kräver en mästares hand. Att Bertil dessutom var en underbar vän även i skarpa lägen tillhör bilden. Jag är lycklig som fått njuta av hans professionalism och se honom som en glad dansör på backanaliska midsommarkalas i den småländska ljumma natten.