Bertil Andersson
Som VT kunde meddela i gårdagens tidning har tidningens förre chefredaktör Bertil Andersson förlorat kampen mot övermäktiga krafter. En god vän och högt värderad kollega har lämnat jordelivet. Man fattar verkligheten men har svårt att begripa den.
Det var med respekt för uppdraget som jag efterträdde Bertil Andersson på Västerviks-Tidningens chefredaktörsstol en bister februaridag år 2000. Men Bertil hade förstås krattat manegen väl för mig med sitt gedigna chefredaktörsskap - ett av de längsta i den svenska dagstidningens historia.
Nya var vi dock inte för varandra. Vi hade lärt känna varandra långt dessförinnan som kolleger på olika tidningar i samma län och så småningom i samma koncern - Bertil på VT och jag på Barometern och senare Norrköpings Tidningar. Som politiska skribenter var vi båda samtidigt aktiva i Högerpressens organisationer, Bertil under ett antal år som en lika kompetent som inspirerande ordförande i Högerpressens förening.
Det kan lugnt sägas, att det var ovärderligt för mig att i min nya roll få ha Bertil som bollplank i vått som torrt. Som senior inhoppare på ledarsidan gjorde han en inte mindre viktig insats.
Lika välvilligt ställde han upp, när jag bestämt motsatte mig att en av tidningens mest läsvärda spalter skulle upphöra, 30 år efter det att Bertil hade introducerat den. Följaktligen kunde Herr Spiegel - med få motsvarigheter i tidningsvärlden - fortsätta att servera VT-läsarna sina vassa och insiktsfulla reflexioner av verkligheten, av politik och samhällsliv.
Till vardags som fest var samvaron med Bertil och hustrun Anita alltid lika givande och stimulerande. Och vad det än var så var det med samma befriande självdistans, samma goda humör och mångbottnade humor, alltid nära till det goda skämtet men inte mindre bitande och ironisk mot det aviga i tillvaron.
"Västervik blir lite tommare efter Bertils bortgång", noterade vännerna Marie-Louise och Bertil Jobeus i måndagens tidning. Så är det. Hustru Kerstin och jag delar sorgen med Bertils anhöriga: Anita, barnen Frida och Dick och deras familjer.
Vi önskar Bertil farväl i ordets rätta bemärkelse. Far väl, käre vän!