Bertil Johansson var en mycket känd person i södra Tjusts skärgård och han blev alltid hembygden trogen. Järsö på Västra Eknö var hans fasta punkt i livet. Efter avslutad skolgång kom han där att syssla med traditionella sysslor rörande fiske, jord- och skogsbruk och han var duktig att arbeta.
Så småningom kom han att anlitas mer och mer av Sjöfartsstyrelsen och 1971 fick han heltidstjänst som båtsman, ett arbete han behöll till sin pensionering 2003. Arbetet på lotsbåten, länge stationerad på Idö, kom naturligtvis att omfatta många svåra situationer och det torde finns flera som har anledning att känna tacksamhet för den verksamhet som Bertil och hans kamrater på lotsbåten uträttade.
Utöver arbetena hade Bertil andra intressen, till exempel allmogebåtar, gamla verktyg och maskiner, som motorsågar.
Jag träffade Bertil för 59 år sedan på Järsö. Jag han flera gånger träffat hans föräldrar och någon gång också hans farfar. Jag nämner det, för på många sätt var Bertils liv en fortsättning på tidigare generationers liv och inställning. Det sägs att alla människor är unika – jag vet inte om det stämmer – men om någon var unik så var det Bertil.
Han stod på samma sätt som sina förfäder med båda fötterna på jorden. Det fanns något gammaldags över Bertil, och med gammalt menar jag något äkta, uppriktigt, ärligt och hederligt. Jag tror att Bertil var en av de sista representanterna för denna kompromisslösa människotyp, där äktheten lyste lång väg.
Och så hjälpsam han var! Han hjälpte oss med allt som gällde båten: hämtade oss i land, hjälpte till att sätta i och ta upp båten och han skjutsade oss tillbaka till land. Och saknades något i utrustningen hade han nästan alltid något liknande att plocka fram från båtskjulet. Om man bad honom om hjälp svarade han så gott som alltid med sin härliga dialekt: ”Det går”. Han hade alltid tid. Utan hans hjälp hade vi aldrig kunnat fortsätta att segla som vi gjorde, ända fram till förra sommaren. Och denna tid i er skärgård var så värdefull för oss.
Naturligtvis är det tråkigt att ha mist en sådan gammal vän som Bertil och ur den synpunkten är det ett sorgens ögonblick men det är också en annan känsla som infinner sig: En stor tacksamhet för att vi fick vara små pusselbitar i Bertils liv, att vi fick vara hans vänner och över att ha fått träffa och uppleva en så gedigen människa.
Tack, Bertil!