Om det hade funnits en granskande press i slutet av 1700-talet så hade den haft en del att berätta för borgarna i vår gamla stapelstad; om försvunna ritningar och den allra högstes inblandning i byggplanerna. Men först en liten bakgrund.
Den gamla "rådstuvan" av trä var sliten och i dåligt skick på 1780-talet. Det var inte ekonomiskt försvarbart att reparera den. Stadens styrande började därför diskutera om det inte var läge att bygga ett nytt hus i sten. Men först i maj 1791 togs frågan upp på föredragningslistan bland allmänna ärenden som "ansågs vara nödiga".
En av de äldste, handelsmannen Magnus Tenger, tog på sig uppgiften att rita ett nytt hus. I augusti var han klar. Tenger lämnade in ritningarna med två olika förslag till magistraten. Ritningarna skickades till Stockholm för att kungliga överintendentkontoret skulle se över dem. De äldste i Västervik behövde inte vänta länge på svar. Herrarna valde den svarta ritningen. Varför den kallas så har vi inte lyckats utröna. Korrespondensen mellan Tenger och överkonduktören Wennberg lyckades aldrig Helge Andersson, som har skrivit en utförlig artikel om rådhusen i Västervik, hitta.
Om ärendet löpt snabbt och lätt så långt så blev det nu tvärstopp. Magistraten sände handlingarna till landshövdingen Ankarswärd, som inte tycks ha haft några invändningar. Han skickade dem i sin tur vidare till kungl. maj:t för att få dem godkända och ges klartecken för att dra igång bygget. I Västervik gick man i otålig väntan på att få ta in offerter och att sätta igång med upphandlingen. Men inget brev kom från huvudstaden.
Magistraten påminde landshövdingen i ett underdånigt brev... Hemställer för den skull i ödmjukhet... höggunstliga omprövande, huruvida... skulle finna någon underdånig erinran om denna stadens angelägenhet och så vidare.
Landshövdingen skrev till överintendenten. Han svarade raskt. Vi tillåter oss att skriva – förhoppningsvis – lite enklare och rakare än vad överintendenten gjorde. Budskapet var kristallklart. Ritningarna hade inte blivit godkända. Kungen själv, Gustaf III, hade haft synpunkter på fasadens utformning. Det var något som inte föll i smaken. Överintendenten hade inte fått tillbaka ritningarna – än mindre någon kunglig befallning om ändringar. När han frågade efter dem kunde man inte hitta dem. Ritningarna hade försvunnit bland kungens alla handlingar...
Överintendenten var en handlingskraftig man. Han såg till att Kungl. Maj:t fick nya ritningar för godkännande.
Den 17 juni 1792 bifölls de. Det förefaller som huset byggdes, i huvudsak, som Magnus Tegner hade tänkt sig från början. Höga vederbörandes invändningar lämnades därhän.