Anna Sophia Nilsson föddes 1848 i ett torparhem, svårt missbildad. Hon saknade armar och händer. Hennes ben var starkt förkrympta, men fötterna var normalt utvecklade. Hon växte upp omgiven av mycket kärlek och omvårdnad.
I prästgården fann hon en vän i en av komminister Per-Erik Dahlströms döttrar. Hon hette Jenny Matilda och var åtta år äldre än Anna. Hon intresserade sig mycket för henne, lärde henne läsa och skriva bland annat. Anna var begåvad och läraktig. Hon satte pennan mellan armstumpen och kindbenet. Efter många övningar och oändligt med tårar kunde hon skriva alfabetets alla bokstäver och sitt namn. Senare i livet diktade hon och skrev långa brev. Båda flickorna visade en vilja av stål. Jenny var outtröttlig i sina försök att hjälpa henne.
– Snälla mamsell, hav tålamod med mig. Gå inte ifrån mig, vädjade Anna.
När Anna var 13 år – 1861 – började Jenny Dahlström försöka lära henne att sy dockkläder och senare att brodera. Jenny lärde Anna att använda sina fötter som vi andra våra händer. Hon lärde sig både att sy och virka. I synnerhet var hon en stjärna på att brodera. Hon hade en särskild sybåge för den sakens skull. Hon blev med tiden mycket skicklig. 1862 fick hon pris av Kalmar läns norra Hushållningssällskap. Medlemmar av kungafamiljen köpte hennes broderi.
Det gick snabbt framåt för henne. Vid industriutställningen i Stockholm 1866 fick hon hedersdiplom för en broderad hörnhylla. Under sin vistelse i huvudstaden bodde hon privat och lät visa upp sig och sina broderier mot en inträdesavgift på 50 öre! Det gav en god inkomst. Hon gav sig ut på turné i landet och visade upp sig och sina broderier för pengar. Den fattiga och handikappade torparflickan från Blackstad blev smått förmögen.
1868 flyttade hon tillsammans med sin mamma in till Västervik; först bodde paret vid Sonderburg och flyttade senare till ett litet hus på Siversgatan som finns kvar än i dag.
Anna fortsatte att resa och tjäna pengar. Hon hade en kvinna som hjälpte henne och en manlig impressario. Vid en resa till USA blev hon skamligt bedragen av sina bägge medhjälpare. På vägen hem smet de båda med alla pengarna. Anna blev ensam och hjälplöst kvar i hamnen. Men det ordnade upp sig. Det sägs att en sjöman, från Västervik påstås det, upptäckte hennes belägenhet och förbarmade sig över henne. Han drog igång en insamling bland passagerarna, som ska ha givet mer än vad hon hade blivit av med.
Anna och hennes mamma var djupt religiösa. När Västervik under första delen av 1870-talet fick besök av en metodistpredikant fanns de bland åhörarna. Anna och hennes mamma rycktes med av hans förkunnelse. De lämnade senare, tillsammans med några andra metodister, statskyrkan. De var de första i Västervik som tog det steget.
1879 byggdes kapellet på Kaptensgatan. Tomten hade metodisterna fått i gåva av Anna Nilsson. Hon bidrog också med pengar till bygget.
Anna Nilsson gick bort i september 1922.